Lovade naprapaten att inte alla pass skulle gå så där fort eller vara jobbiga så jag gav mig ut i akt och mening att mysjogga. Får man kalla det mysjogg när snittpulsen ligger på 86% och maxpulsen på 93% om det kändes som mysjogg?
Första kilometern gick i 5:59 och det begrep ju till och med jag att det inte kan kallas mys, inte med mina förutsättningar, så jag drog ner tempot och landande på 6:19-6:20 de följande tre kilometrarna och 6:17 sista, så det var bara den där första som gick för fort och som drog upp snittempot lite orättvist mycket. Egentligen kan man säga att snittempot var 6:19 men tar man bort första kilometern landar snittpulsen på 166 (90%) och då blir det inte heller mysjogg.
Två gånger fick jag stanna till, en gång för att knyta skon och den andra för att vinka adjö till gässen som flög söder ut. Jag blev lite sorgsen när jag såg dem ge sig av, trots att jag tycker de är grisiga fåglar. För de tar ju sommaren med sig när de flyttar. Förvisso är hösten kvar, men sen är det länge innan det blir en vettig årstid igen. Inte förrän i april nån gång lär det bli drägligt att vara människa igen… *suck*
Att det var jobbigt för kroppen att springa tror jag nog, eftersom snittpulsen steg stadigt under passets gång för att sluta på 93% av max under sista kilometern. Det är ganska högt. Men det kändes bra, lustigt nog. Det kändes inte som att jag hade så hög puls.
Jag hade pipet på så Garmin talade om för mig hur fort jag sprang den här gången, det gav mig möjligheten att dämpa farten. Jag tror jag behöver den där kontrollen i alla fall, för när jag springer fritt springer jag för fort. Det har jag testat nu. Men ibland kan jag stänga av pipet, och bara dra iväg så fort benen vill och kan. Bara inte varje gång.
Jag lär mig.
Jag vill nog inte göra om det, så kul är det inte att pressa sig bortom sans och vett tycker jag 🙂
Ja, sommaren ruttnar bort nu, det är nog rötmånaden vi ser. På sätt och vis är hösten skön för det går så bra att springa då. Men vintern är eländig, mörk och slafsig. Modd, snö, kyla och underkylt regn… Ish.
Jag har fortfarande inte vågat göra ett ordentligt test, räcker med att springa intervaller. När pulsen ligger “högt” då är det jobbigt helt enkelt.
Och visst känns det sorgligt när man får de där första aningarna om höst? Fast just nu känns det som om sommaren surnar, flugor och getingar överallt – rötmånad?
Japp, vid två olika tillfällen nu. 181BMP är det högsta värdet jag uppnått, men då orkade jag inte ens titta på klockan. Jag trodde jag dog första gången, jag var nästan säker på det andra gången.
Om någon påstår att det blir lättare andra gången så tror jag de säger det bara för att skoja med mig. Det blir inte lättare, bara hemskare för man vet att när man tror hjärtat ska brista är det fortfarande en lång stund kvar att härda ut.
Har du mätt in din maxpuls? Att 85% känns bekvämt kan ju vara “bara vana” men också att det inte är 85% av max.