Klockan ringer. Eller nej, den ringer inte, den börjar spela upp musik som jag har i min telefon. En IPhone 4, så gammeldags är jag i dagsläget. Som väckningsmusik har jag valt Melanie C, f.d medlem i Spice Girls, om du nu kommer ihåg den gruppen.

Klockan visar 05:50. Jag tänker märkligt nog omedelbart på Paolo Roberto som brukar twittra om att han går upp vid samma tid för en löprunda. Med tillägget: Är du Barbapappa eller Stålmannen? Är du stark eller vek?

Bestämmer mig för att vara stark som Stålmannen trots dålig sömn och en kvällsmatch i tennis i kroppen. Tennismatchen gick för övrigt åt h-e, men det kan vi ta en annan gång.

Alltså, upp i mörkret, letar upp träningskläderna, på med dem, sen en kopp the och en leverpastejmacka. Jag är nu redo för mitt livs utmaning. Nåja, det där sista kanske är att överdriva lite. Men en utmaning är det definitivt för mig.

Jag tänker springa 1 mil. Runt Edsviken till huset där min dotter och hennes sambo bor. Där tar jag dotterns bil och kör hem. Under tiden har dotra min också sprungit runt Edsviken, fast från andra hållet till mitt hus. Därmed har familjen Demnert intecknat hela Edsviken. Den är nu vår. Bara så du vet.

Nu ska man veta att trots min höga ålder, trots att jag idrottat sen jag fyllde 10 år aldrig, säger aldrig, har sprungit 1 mil. Idag skulle det ske.

Gick kalasbra i nästan 5 km, då kom tröttheten farande som en blixt. Så jag gick en bit, det var jag värd. Sen lubbade jag på igen från Edsbergs slott upp, förbi Landsnora kvarn, och där tog den mentala orken slut. En ruskigt lång, brant backe upp till Bergendals kursgård sög hårt på en redan mentalt trött Göran.

Så därför går jag uppför backen och börjar springa igen någon kilometer eller så. Kämpar på, eller snarare släpar mig fram, men ändå springandes, ett tag till, tills nästa trötthetsblixt träffar min nu slitna kropp. Knallar på en liten bit samtidigt som jag beundrar den vackra naturen runt Edsviken.

Till sist tar jag mig samman och springer sista biten. När jag kommer fram till huset har jag sprungit 9,75 km så jag bestämmer mig för att fortsätta lite till så jag kommer upp i den i min värld magiska gränsen 1 mil.

And ladies and gentlemen, I fucking did it. I FUCKING DID IT!!! JAG SPRANG EN HEL MIL!

Bra gjord daddy, sa dottern, men du har faktiskt inte sprungit en mil, du har förflyttat dig en mil. Du har bara uppnått ett delmål, du ska SPRINGA en mil. DÅ har du uppnått ditt mål.

Ungjävel. Glädjedödare.