Jag laddade så väl jag kunde inför Jubileumsmarathon 2012, fyllde min tillvaro med positiv energi och höll målbilden klar inom mig. Men det hade kunnat gå illa, för när vi kommit ut ur hemmets trygga vrå dök första problemet upp: jag hade glömt ladda garminklockan.

Älsklingen visade prov på briljans och störtade hem och hämtade USB-laddaren, USB-batteripack och det visade sig att jag inte ens behöver ta av mig klockan för att ladda den “on the go” (se bild). Redan där räddade han maran åt mig, för utan ledning och stöd från min klocka är jag tämligen vilse.

Jag vet inte hur fort jag springer, så jag tittar på klockan. Jag vet inte hur hårt jag går på heller för den delen, så jag kikar på pulsen. Så länge jag håller pulsen runt 150 och inte skenar allt för jäkligt ska det gå bra har jag lärt mig och det gjorde det.

Det var backigt så det förslog, riktigt rejält kuperat faktiskt. Men det gjorde inte mig så mycket, i vintras körde jag min egen version av backintervaller (glöm att ta ner bandet mellan backarna så du springer på 4 grader i 45 minuter) och i våras körde jag mina kuperade rundor utomhus och det hade jag igen nu.

Arrangemangen längs banan muntrade upp, jag sprang utan egen musik, och nu hörde jag faktiskt hur högt folk omkring min flåsade och stånkade.

Vid vändningen i Sollentuna efter 2 mil hade de ställt upp ett jättejippo för folk och löpare, så det var full rulle men allt möjligt gott (jag hoppas verkligen kaffe blir ett stående inslag i maran i fortsättningen – fy satan så gott!) och glad ihågen gav jag mig tillbaka samma väg som vi kom.

Det var spännande att möta folk, man fick en uppfattning om hur många som faktiskt springer också eftersom jag nu fick se både de som låg riktigt långt fram och mötte de som låg efter mig. Jösses så mycket folk 10 000 människor är.

Stadion har aldrig varit mer majestätisk än idag. När vi gick in till fanfarer och trumpetklang fick jag gåshud, det var det här Stadion byggdes för. För 100 år sen, förvisso, jag är ett århundrade för sent men jag kände historiens vingslag. Här har eliten sprungit, satt rekord och kämpat. När startskottet gick, 50 musköter avfyrade av synnerligen högtidligt klädda militärer, och doften av svartkrut spreds över arenan kunde jag nästan känna olympiernas ande med mig.

Den känslan bevarade jag hela loppet.

The most important thing in the Olympic Games is not to win but to take part, just as the most important thing in life is not the triumph but the struggle. The essential thing is not to have conquered but to have fought well.

Jag höll ångan uppe till Pizza Hut, där jag fick min pizza och cola men sen började energin dala och gäspningarna kom tätt. Nu ska jag sova, och jag kommer antagligen att somna ovaggad.

Den vackraste medaljen hittils, det är den jag fick idag.