Nedräkningen pågår, träningen är avklarad och därmed återstår bara den där lilla detaljen att hålla sig frisk till på lördag.

En nog så stor utmaning om man just skolat in tredje ungen på dagis och därmed har tre små krabater som kan ta med sig allehanda basillåber hem. Ida mäktade med en vecka på dagis innan hon insjuknade i går kväll.

Som vanligt innebär det att jag, som annars inte är hypokondrisk alls, ägnar all vaken tid åt att känna efter och det resulterar, lika självklart, i att jag känner en massa krämpor. Oftast försvinner de mirakulöst i samma stund som jag, efter stor tvekan, bestämt mig för att åka ändå och klivit på båten. Ingen mer ebola, tarmvred, öroninflammation eller (Gud förbjude) förkylning.

Det är bara att hålla tummarna. Formen verkar annars god. 10,6 km i 3.43-fart i lördags utan att direkt ta i, och en ny fartpuff på onsdag när jag förhoppningsvis kan köra DM på 5000 m. Det är ett lite “farligare” lopp än Viklaurundan eftersom jag i huvudsak kommer att tävla mot mig själv, det vill säga jaga pers. Men en sådan liten sprintdistans borde inte kännas tre dagar senare, så jag hoppas att det bidrar till att ge mig bättre fart. Efter 5 km i 3.25-fart ska första milen på lördag kännas som att ligga på stranden. Är tanken…