Idag skulle jag kört VO2maxträning. Trodde jag. Jag har respekt för höga farter, så jag valde något i min värld vansinnigt – runt 11km/h (jag fipplar med knapparna men därikring åtminstone) och körde på. Flåsigt med helt okej. Skumt, så kändes det inte i förra veckan. När passet var klart kollade jag pulszonerna lite mer noga, jag hade sett glimtvis att pulsen var låg men det visade sig att pulsen näppeligen nått upp till 169 under sista intervallen.
Jävlar.
Jaja, jag tog en paus och stretchade ut benen lite och sen på’t igen. Nu var det väl så fanken om jag inte skulle ge pulsen en omgång den sent ska glömma, över 12km/h (hela 12,5!!!) och nu jävlar ska pulsen upp. Vid det här laget var jag lite aggro, eftersom datorn strulat under dagen och jag var på lite risigt humör redan innan. Jag blev trött i lungorna, fick ont i halsen och benen blev slutkörda på ett synnerligen tillfredsställande sätt i musklerna men pulsen nådde bara upp till 174!
Tji fick jag alltså. Idag var kroppen helt enkelt för på, vad jag än försökte med med så svarade kroppen med att bete sig som om det vore en barnlek. Ibland är kroppen helt enkelt mystisk. Kanske hade jag fått upp pulsen lite om jag hade vågat öka farten ännu mer men jag tyckte jag var ute och svirade redan som jag var. Jag kanske hade fel, just idag kanske dagsformen berättigade ännu högre fart hur vansinnigt det än känns och låter att antyda det?
Hjärnspöken eller sund försiktighet? Vart går gränsen en dag som denna?
Jag röstar just nu på sund försiktighet. Jösses så trötta mina vader är, och baksida lår. Och rumpan. Och något i korsryggen är ömt… 🙂
Missförstå mig rätt, det är en hyfsat behaglig ömhet (typ trött-öm) så jag är inte missbelåten, tvärt om! Jag tror jag fått ett svar på vad jag behöver lite extra träning på: explosivitet och styrka i löpsteget, mer specifikt i frånskjutet antar jag 🙂
Ja, gissa om jag längtar tilll våren så jag kan börja springa på IP igen. Det var kul och jag hade full kontroll hela vägen 🙂
Jo att springa ovant fort på bandet är lite extra läskigt, man har mindre kontroll än ute.
Ja, jag får nog vänja mig vid att inte ha ett tak för vad som är ‘för fort’. Det gick läskigt fort, jag var faktiskt lite nervös när jag skulle hoppa av och på! Jisses så bandet susar fram under en..!
Himlen är gränsen? Blir intressant att höra vad som händer nästa gång du testar.