En vacker dag skulle jag vilja veta om jag skulle kunna klara en ultramara, bara för att jag tycker det verkar häftigt att kunna åsidosätta alla sina mentala spärrar och besegra jante en gång för alla. Det kanske visar sig efter SM att jag inte alls tycker om att springa långt, men tänk om jag älskar det? Jag skulle vilja veta.
Tills dess fortsätter jag vara stolt över mina längder och hastigheter sådana de är. För just nu är de segrar över jante på sitt vis. Imorgon, om ett år eller om två år kanske jag springer längre eller fortare men då får jag väl vara stolt över det då. Men jag tänker inte vänta med att klappa mig själv på axeln bara för att jag skulle kunna bli bättre.
För egentligen har jag ju redan blivit bättre – jag kan springa två mil och det kunde jag inte förut. Det är också framsteg 🙂
Du, läste du det här?
Stycket om att det är mentalt, hänger på självförtroendet?
ingen jante här… kläderna sitter lösare på rätt ställe och tajt på rätt ställe… Milen snart runt 60 och 26 imponerande km… det rockar fett tjejen !!
Med din träningsmängd så är nog en 24h ingen skugga (bara du får ha på dej ett 15liters vätskebälte 😉
Go for it !!!
Är det någon som skulle greja en ultramara så är det du! Känner ingen som är bättre rustad mentalt för det än du är. Go for it tjejen, men var precis som du skriver j-igt stolt över det du presterar i nuet så länge! 😀