Ironman har en kompis, och jag känner inte denna kompis alls. Eller jag
tror jag vet hur kompisen är, fast jag känner honom inte.. Kompisen har
samma förhållande till mig, fast kompisen har mera erfarenhet av
människor, så kompisen vet mera därigenom. Fattar ni?
Lärde känna
denna kompis på Facebook träningsgrannesida, FunBeat. Vi har mailat,
och språkat på denna sida. Även lite grann på Facebook. Ser ju kompisens
nyhetsflöde, ibland.
Idag vart jag rörd, eller rättare sagt
tårögd. Såg i nyhetsflödet att Peos grabb bloggat. Ett klick senare
läser jag Simons blogg, om hur han miste sin mamma för en månad sedan.
Vidare skriver han om tiden för 10 år sedan när han miste sin
storasyster, som då var 13 år.
Just detta om syster visste jag, för
Peo har nämnt detta under våra ”samtal”, när jag skrivit om Liams
autoimmuna sjukdom, Morbus Crohn. Vidare har jag och Peo följts åt i
våra äventyr.
Mitt var Ironman, och Peos var Vasaloppet. Fast Peo löpte Vasaloppet, i höstas. 9 mil löpning. Uhheee.

Vi har gett tips och råd till samma personer. Vi har liksom lite samma
syn på träningen, och livet. Fast Peo leder med, hmmm, 10 år kanske. Vet
inte hur ung han är, och ändå känner jag honom, eller?
En modern
relation. Vi har semester på Öland tillsammans, fast olika veckor. Har
har en stuga någonstans före Löttorp, och där är det Facebookskugga,
enligt Peo.
Jag fastnade för Peo, för han skriver väldigt bra.
Roligt, kreativt och med glimten i ögat. Peo skriver mycket, mycket mera
rumsrent än mig. Kan vara arbetet som kräver Facebookdiciplin, eller så
är han bara lite mera skötsam, och mognare är Ironboy.
Nu läste
jag Simons blogg högt för underbar fru, Liam och mig då. Frun vart
rörd, och Liam vart inte direkt rörd. Varför? Barn har ett helt annat
sätt att se på livet, de är gatusmarta. De frågar direkta frågor, och
eftersom han inte känner dessa personer alls, så skapas inte den här
känslomässiga närheten. Liam kom direkt in på hur Ville dog, för Ville
dog av att aorta brast, och nu kommer Liams frågor.
– Aha, Simon var bara någon månad äldre än mig när hans syster dog
– Dog Simons syster när hon gick?
– Vad gjorde Simon när pappan skrek?
– Skrek Simons mamma när hon dog?
– Gör det så ont att dö?
– Vem ringde till ambulansen?
– Vad gjorde Simons syster när mamman dog?

Man märker direkt att Liam kliver in i Simon. För Liam är ju lika
gammal som Simon var för 10 år sedan (nästan). Barn vandrar inte runt
frågorna, som vuxna gör. De fiskar inte, och de ställer inte så många
ledande frågor, i fiskandet på rätt öppning. Vuxna människor tassar
inför döden, och dess närvaro. Det gör inte barn. Barnen relaterar
situationen till sitt eget liv, och vardag.
Hur gör man sin röst
hörd? I cyberrymden, med kompisar jag aldrig träffat? Jag lämnade en
kommentar hos Peo, på Facebook. Rätt eller fel. Jag visade att jag
tänker på Peo, och hans anhöriga, genom min kommentar. Om Peo läser vad
jag skriver har jag ingen aning om.
Tror aldrig jag sett Peo att
lämnat några spår efter sig, i mina FB-inlägg. Fast nu har jag minne som
utter, med minnesproblem. Försöker att inte köra ironi i ett inlägg som
berör död och bedrövelse.
Men sen inser jag att humor är ett bra inslag i en deprimerande period. Man behöver lite ironi från oväntat håll, ibland.

Så detta inlägg blir bara om detta. Inget annat är viktigare. Mat,
träning, förkylning, toa, sex, bilar, familj, Fabrik och övriga
allehanda alldagliga vardagsbekymmer bleknar bort.
En familj som
mist ett barn, har nu mist sin mamma, och livskamrat. Inget kan någonsin
bli sig likt, och dåtiden är ännu viktigare än någonsin. Dåtiden, är
allt som hänt innan mamman dog för en månad sedan. Allt efter det är
skit, eller dimman. 2 barn kommer aldrig få uppleva att deras mor kommer
bli mormor. Pappan har mist sin livskamrat, och framtiden som var
utstakad för 5 veckor sedan upphörde. Allt som behövdes var 2 ögonblick.

Idag är mina tankar hos dig Peo. Hos din familj. Att säga att tiden
läker alla sår känns löjligt. Tiden lär aldrig läka dessa sår. Gud är
fortfarande ond, och en sadist. Detta har Peo och jag samtalat om.
Söker en avslutningsmening, men vad fan skall det vara.
Gud är ond? Hoppas vi ses någon gång, inte du onde gud, utan dig gode Peo.