Idag funderar Ironman över livet. Livet,
som man för det mesta tar för givet. Livet som vissa lever, och andra inte
lever. Livet, som vissa människor tar ifrån andra utan att blinka.

Lägger ner funderingar om krig, svält
och tragedier. För där kan man gå vilse.

I veckan läste jag Bärslagsbladet, och
på slutet finns dödsannonserna. Ser där en fd klasskamrat till mig. Känner igen
namnet, ser personen ifråga framför mig. Lång, smal, mörkt lockigt hår och
enormt snäll.

Kan inte erinra mig en enda gång att
denna person gjort något fel, busat, skrikt, tjafsat, ifrågasatt, vandaliserat
osv. Inte gjort väsen av sig. Själv åker jag dit på allt.

Efter detta läsande finns Ann-Sofie kvar
i mina tankar till och från under hela dagen. 41 år ung, och död. Undrar vart
hon tog vägen efter nioende klass, ja, vi gick i samma klass i 9 år.

Förmodligen till hufudstaden, eller?

Väl hemma efter dagens arbete i en lokal
Växellådsfabrik nära er, så surfar jag runt lite och hittar hennes bror. Ser en
del RIP, och folk som beklagar sorgen. Ser bilder från hennes bröllop.

Undrar varför hon dog. Sjukdom eller
olycka.

Under kvällen så klarnar frågorna, och
inser att Ann-Sofie vart sjuk, och det verkar ha gått snabbt till från sjuk
till död. Förstår att hon nyss blivit mamma för andra gången, och hon
efterlämnar 1 man och 2 barn. Jag beklagar verkligen er sorg.

Funderar om jag haft tur i mitt liv, och
får inga svar. Varför hade Ann-Sofie otur, och får inga svar. Hur kan någon så
snäll upphöra att finnas från en dag till en annan.

Fanns det ingen annan på livets
elakhetssida som kunnat få denna sjukdom. Dömda pedofiler, mördare och andra
elakingar. Vem gallrar bland guds barn på detta viset, och finns det ens en
gud.

Inser att mina tankar finns hos
Ann-Sofies anhöriga i England, för det var visst där hon bodde, och startat
sitt liv efter skolan. Säger det igen, kan inte minnas att hon gjorde någon,
något illa alls. Där åker jag dit igen, och gud skonade mig. Finns gud då. I
mina ögon finns ingen gud, och har aldrig funnits, men ni kan ge er Fan på att
jag kommer be till gud om mina barn, min fru eller jag får någon elak sjukdom.
Gud finns när kriser uppstår, eller?

Hur hedrar man någon man inte känner?
Kanske genom att skänka denna person en tanke, eller varför inte en blogg (mitt
sätt att hedra dig).

Känner inte Ann-Sofies anhöriga, så det
känns fel att nämna det därigenom. Är det fel?

Om jag tar på mig egohatten så inser jag
att oddsen jämnades ut nu. I min ålder, och 25 personer från vår klass, så går
folk bort. Vissa trillar dit på alkohol, vissa på droger. Andra har riskbruket
som vardag, och en del hamnar på ätstörningskliniker. Alla med sina hjärnspöken
och förmodligen men för livet. Kanske inga synliga men, men de finns där
innuti.

Detta har hänt folk ifrån min klass,
1-9. Nu dog tyvärr en person L.
Undrar hur många som procentuellt skall dö, i en klass med 25 personer innan 50
års ålder, innan 60 års ålder.

Inser att jag inte vill veta svaret,
utan är glad att jag klarade mig, denna gång.

Vila ifrid Ann-Sofie. Känner för dina
anhöriga. Att säga att tiden läker alla sår är Bullshit, men tiden tickar
obarmhärtligt på.

Over and out