Så skönt att vara hemma igen. Karlstad 6-timmars är en rolig upplevelse, så även i år. Det jag primärt ville veta var: kan jag springa länge utan inläggen och så ville jag ha en fingervisning om hur formen var. Det förstnämnda kommer ju att visa sig med tiden och det sistnämnda tänkte jag ta reda på genom att köra på de första tre timmarna, jag vet ju hur jag mått och hur det gått förr om åren. Men jag ville inte att det skulle gå ut allt för mycket över kommande träning, helst vill jag kunna komma igång som vanligt så snart som möjligt igen.

Fast tre timmar klarar jag, det vet jag. Så jag körde på mina tre timmar, och kom en bit över 25km. Jag har lite svårt att bli klok på pulsdatat, jag tror att jag haft glappkontakt eller nått för siffrorna är bisarra. Möjligen hamnade det vaselin på kontaktytorna, i så fall är det mitt eget fel och vaselinet hjälpte för övrigt inte helt. Jag fick skav ändå. Sen lurvade jag runt och hade det bra i princip, 17km på 3 timmar är ju inte så väldigt fort att det stör direkt 🙂

Så här dagen efter kan jag konstatera att jag förmodligen gjorde rätt för när jag läser gamla anteckningar ser jag att jag varit rätt bombad i benen efteråt. Så icke denna gång dock. Inga ultraefterdyningar alls, och jag vet att det beror på att jag inte tog ut mig.

* 2011 fick jag sådana besvär av vaderna att jag måste söka naprapat. Träningen blev eftersatt.
* 2010 kunde jag inte gå, stå eller sitta utan att ha ont i flera dagar efteråt. Träningen blev kraftigt eftersatt.
* 2009 fick jag ont överallt redan under loppets gång och det blev inte bättre med tiden. Träningen blev kraftigt eftersatt.

Det enda onda jag känner av är de muskler jag jobbat med tack vare sjukgymnastens övningar, de som ska hålla mig stabil och i balans. Jag tror banne mig hon hade rätt, och det säger jag inte för första gången. För så här dagen efter är fötterna lite trötta möjligen, men inte ömma och absolut inte så tilltufsade som jag var rädd för. Det finns ett riktigt, reellt hopp för att jag ska kunna kasta inläggen trots allt.

Det är intressant att se de olika stadierna i en ultra. Första timmarna är det djup koncentration, varvtider och fokus. Detta luckras upp allt eftersom folk blir tröttare och tröttare, löpare som tidigare inte ens sneglat på storbildsskärmens varvtider och kilometrar börjar visa intresse för siffrorna, stoppen vid vätskeborden blir längre och löparna mindre beslutsamma. Vissa stiger av efter fullgjord distans, andra måste bryta av andra skäl. Inte alla kommer i mål.

Vid vändningen ungefär är många som dystrast, axlar hänger och blickarna söker sig till skorna. Därifrån blir det bara tyngre och tyngre för de flesta tills det bara är en timma kvar. Då sker en märklig förvandling. Ryggar rätas, steg förbättras och blickar börjar glöda igen. Snart är det målskott, och det märks för plötsligt börjar alla röra sig fortare än förut. När målskottet ljuder rasar många ihop där de går och står.

Man måste nog ha deltagit för att förstå tjusningen, lockelsen och det roliga i att springa över 200 varv på en 200m-bana. Det är något som måste upplevas helt enkelt.