Vad är väl en missad vårterräng när man får springa till Kinner och tillbaka i stället?

Gustav hade vårläger med fritids och jag hade åtagit mig att vara stugvakt på natten, helt utan en tanke på att det krockade med Vårterrängen. När jag insåg missen grämde jag mig en halv sekund innan jag kom på att jag kunde transportlöpa dit och hem och därmed få mig 2×18 km mitt i veckan.

Gårdagen var betydligt soligare än några prognoser antytt så vid start prick klockan 16 var det riktigt skönt väder. Första halvmilen hemifrån är ju inte mycket att orda om, frånsett att benen rullade på oväntat bra. Jag klockade en kilometer utmed Hälsans stig på 3:54 och det kändes som lätt jogg. Precis så vill man att det ska kännas på tävlingsdagar.

Efter villavagnarna vid Snäck bar det ut i oprövade marker utmed kusten. Strandstigen nedanför Muramaris är inte vad den antagligen varit en gång, men det var mest spännande. Långa sträckor gick stigen som i en tunnel av vegetation, med porlande vårbäckar, rötter och stenar som extra krydda. Bitvis har stormarna tagit strandbrinken och tvingade ner mig på stenstranden – ett obetydligt lidande.

Brucebo naturreservat var ett oskrivet blad för mig – herregud så vackert. Nu gick löpningen till stora delar på spänger över sanka strandängar med vårbäckar som letade sig mot havet ungefär var 20:e meter. Inte en käft syntes till, bara jag och fåglarna.

Efter strandängarna mot Själsö fiskeläge hittade jag ytterligare en väg på spänger utmed en fantastisk liten fiskefors – ett ställe att återvända till med barnen för öringsafari! Spängerna ledde fram till Själsövägen och nu kom rundans enda inslag av asfalt efter Snäck. Efter cirka en kilometer vek jag ner på en liten skogsväg mot vattnet och snart var jag tillbaka utmed stranden igen. Omväxlande hjulspår, bra stigar, ren strandlöpning och knappt skönjbara stigar utmed strandbrinken.

Nedanför Lummelunda fanns ännu en underbar liten fors som optimerats för öringarna, komplett med små avstickare med lugnt vatten. Nu började jag närma mig målet, men exakt hur långt det var kvar hade jag ingen riktig koll på. Spela roll – benen kändes fräscha, antagligen till stor del på grund av den mycket omväxlande löpningen på huvudsakligen mjuka underlag.

Efter att ha följt en transportväg över en åker och snett uppför mot skogen vek jag in på en mindre väg/stig i skogen och plötsligt kände jag igen mig från en orienteringstävling med Gustav vid Kinner. Således var målet nära och efter den långa stigningen upp mot Kinnerstugan kunde jag pusta ut. 18,5 km på 1:25 och efter en välförtjänt dusch blev det tacobuffé med ungarna.

Lägereld i skogen med sagoberättande och sedan lagom tröttkörda ungar rakt i säng. Efter en god natt blev det frukost med härlig utsikt från Kinnerstugans fantastiska matsal och sedan ombyte för att upprepa turen i motsatt riktning.

Några vägval blev lite annorlunda varför rutten blev några hundra meter längre på hemvägen, men i övrigt lika fantastiskt igen. Benen kändes förvånansvärt pigga och när jag passerat Snäck och kommit in på cykelvägen mot stan klockade jag tre kilometrar kring 4-fart – till min häpnad, för vid det laget började tröttheten komma och jag gjorde inga större ansträngningar för att springa fort. Som formbesked får det betraktas som bra.