Det fick bli korta intervaller idag, det passade mitt kynne bättre än långa plågsamma tvåtusingar. Jag valde 2 minuters vila istället för 1,5 för att orka hålla högre fart istället och det betalade sig bra. Sista intervallen blev den överlägset snabbaste, 1:51 på 400m och den första gick långsammast på 2:03 men i övrigt var jag rätt jämn tycker jag. Mitt personbästa på 400 meter är 1:48 (4:30 min/km) men det skulle jag nog kunna bräcka om jag faktiskt satsade på det 🙂

Jag tittade inte på klockan utan sprang på känslan: “ush det här var jobbigt”-nivån. När jag kollar i SportTracks toppar pulsen på 171 och 172 varenda gång utom den första, och Bosön mätte upp att min tröskelpuls skulle vara 173 (de mätte iaf 4 mmol/L vid 173 puls, sen är jag fortfarande efter 6 år som löpare osäker på terminologin eller vad det var de mätte, laktattröskeln misstänker jag).

Det var i alla fall lite roligt att jag kunde pricka pulsen så perfekt genom att strunta i klockan och bara pressa utifrån hur det kändes. Farten var alldeles lagom till distansen, jag hade inte orkat två varv i den farten, och jag hann återhämta mig (nätt och jämt) på två minuter så jag orkade göra om det.

Sex gånger fick räcka för dagen, jag kände mig trött i rumpan och baksida lår när jag stultade hemåt i något som skulle likna nerjogg. Eftersom ultraträningen mest inneburit en massa tusingar och tvåtusingar var det här uppfriskande omväxling att få brassa på lite. Under 5 min/km är inte vanligt att jag håller, men det har hänt.

Nu ska vi se till att det händer oftare!