Idag skulle jag egentligen kört det gamla vanliga, 15km med inslag av tusingar i 6-minuterstempo men jag är så less på det nu! Jag ville köra något annat så det blev ett blandat pass med både backe och korta intervaller. Först satte jag bandet på att jaga upp pulsen till 165 (det högsta värdet man kunde välja f ö) och därefter ner till 130. Däremellan skulle pulsen pendla och eftersom hastigheten hölls hyfsat jämn reglerades pulsen helt enkelt med lutningen. Som mest höjde bandet lutningen till 10, då var det faktiskt lite jobbigt för benen.

Men det kändes fortfarande inte som att jag blev speciellt trött, och efter 35 minuter av det där ledsnade jag – det blev aldrig speciellt jobbigt ju så jag bytte till korta intervaller med joggvila. Det visste vad det tog, även om jag bara körde 4 den här gången (jag har kört så många som 10 i 5-minuterstempot). Jag tror att jag skulle kunnat köra fler faktiskt,men jag kom till sist ihåg att vaderna inte varit så glada och lät det bero.

Lustigt det där, men det verkar som att alla de bästa träningspassen gör jag med träningsvärk..? Latsen är så ömma att jag har svårt att röra armarna, men jäklar så bra det kändes att få springa fort.