Dags för andra Ladingsränne, vilket för fastlänningar kanske ska översättas till Vårloppet, denna gång med en längre klass på 8 km. Det tackade jag för, både för att det gav fler km i loggen och för att det minskade smärtans intensitet en smula.

Det blev en märklig start eftersom jag blev tvungen att passera bajamajorna strax före. Det tog sin tid och jag kände att det började bli lite tajt. När jag kom ut såg jag att hela startfältet stod samlat och jag hann precis in i fållan innan speakern räknade ner, 10, 9, 8, 7, osv.

Frånsett några yngre optimister, som i vanlig ordning färgsatte tätklungan i början innan de kommit till sans, bröts färgkoordinationen av Marcus Larssons gröna linne. Han och Daniel skulle göra upp på långa sträckan medan Fred var sugen på att få vinna sin klass och satsade därmed på 5:an.

Själv drog jag på lite lagom i starten och hade, som vanligt numera, Tommy som en ryggsäck. Han stönade dock ganska snart fram att jag skulle slippa honom på ryggen i dag eftersom fiskvarvet satt ganska hårt i benen. Jag svarade att då får jag väl försöka bli Henriks ryggsäck i stället och började dra på för att komma in i hans baksug.

Några sekunder senare replikerade Tommy att även Henrik sprang korta banan, och det var ju en upplysning jag hade en viss nytta av. Kunde blivit väldigt plågsamt annars.

När vi gled in på Kärleksstigen passerades första på 3:30 och det kändes som det ska – jobbigt men kontrollerat. Redan här var jag någorlunda solo, även om ju Henrik fortfarande inte försvunnit alltför långt bort. Daniel, Fred och Marcus syntes ju förstås fortfarande men en bra bit framför.

3:42 på andra och sedan kom ett ganska segt parti uppför mot Snäck. 3:56. Om nu kilometrarna stämde, vilket det nog var si och så med. Fjärde, där vi sprang ut till Snäcks vändplats och (vad annars?) vände gick nämligen på 3:06… Att vända har den trevliga effekten att man kan skaffa sig koll bakåt utan att behöva vända på huvudet och det var mycket riktigt en betryggande lucka. Däremot var det inte Tommy som låg närmast utan de två ynglingarna i blått, varav den ene var Alexander. Tommy ropade något som jag inte uppfattade då men senare förstod var “var kom de ifrån?”

En rimlig fråga om man ligger 4:a i ett lopp och helt plötsligt befinner sig på 7:e plats – utan att ha blivit omsprungen. Det visade sig sedan att sårkarna hade sprungit fel och oavsiktligt hittat en genväg. Lite ironiskt med tanke på att de representerade arrangerande orienteringsklubben (!) Svaide Roma. Det gjorde inte så mycket eftersom de snart föll tillbaka igen.

Jag gnuggade på i min ensamhet, med en mer rimlig 3:30-km in mot stan igen. Efter ett tag kom vi in på 5-kilometersbanan vilket gav många långsamma ryggar att passera. Märkligt nog fungerar även lunkande motionärer som lite sporre så det blev faktiskt lättare att hålla farten uppe. Som bilden från slutkilometern antyder så var det lite jobbigt, men det ska tydligen vara så. Påstås det.

Ända in på “arenan” fick jag draghjälp genom att två glada halvmilare var vänliga nog att låta mig dra om dem i spurten.

27:44 ger ett snitt på 3:28 och det kan man välja att se som ett urstarkt formbesked. Eller så kan man ta på sig den realistiska kepsen och konstatera att det där med banmätning är en konst i sig. När Tommy väl kom i mål kunde han upplysa om att hans GPS visade på 7,6 km, vilket ger en mer rimlig snittfart i övre halvan av 3:30-spektrumet. För med handen på hjärtat får jag nog säga att så snabbt som 3:28 gick det inte i dag. Men känslan var realtivt god och med tanke på att jag inte hade vare sig draghjälp eller flås i nacken (eller ryggsäck) så var det en helt okej insats fartmässigt.

Både ljumskarna och vänstra smalbenet hade vänligheten att hålla käften genom aftonen, och för det är jag dem ett tack skyldig.