Herre min skapare, så här sakta har jag inte behövt springa på ett “långpass” på mycket länge och den begränsande faktorn är inte orken utan min jävla puls. Så fort jag hör pipet från Garmin att pulsen överstigit 150 hoppar den ett par slag till uppåt i ren irritation och tvingar mig att stanna för att få ner pulsen eftersom jag blir mer och mer frustrerad ju mer klockan piper.
Men utan larmet skulle jag förmodligen bara lurva på utan att märka när pulsen blir för hög, så vad ska jag göra? Titta ideligen? Knappast. Jag har försökt den taktiken också och det fungerar ännu sämre. Pulsen stiger nästan som genom magi, bara för att jag förväntar mig det.
Jag hoppas verkligen att det är någon mening med det här. Nåja, löpningen genomfördes utan dramatik på tom mage, utan energidryck som vanligt och den största skillnaden mot mina riktiga långpass var att jag sprang väldigt mycket långsammare.
Nåja, redan före besöket på bosön hade jag bestämt mig för att öka tempot på intervallerna. Det hade jag redan listat ut att jag borde göra, jag är däremot osäker på vilket tempo jag bör välja.
Bara för att testa och se hur långt det håller funderar jag på 11km/h (cirka 5:30/km) eftersom jag faktiskt klarade 4 minuter i det tempot när vi körde laktattestet. Jag visste det inte då när jag sprang, men i efterhand såg jag hans anteckningar. 🙂
Hur lång vila man ska ha mellan tusingarna vet jag inte, jag kanske skulle välja att pulsen måste ner till ett visst värde istället? Helst ska jag pressa upp pulsen över 176, om jag inte minns fel. Det ska väl inte vara några problem, tänker jag mig. Jag behöver bara börja tänka på pulsen så sticker den (#)
Känner igen det där, En del tankar får pulsen att stiga, att man lyfter armen – vad som helst!