Benen var verkligen motvilliga idag, och dessutom suger vädret. Därför är jag ännu mer nöjd över att jag verkligen kom ut idag. Det hade varit hur lätt som helst att bara strunta i löpningen. Benen är trötta, vädret är dåligt och så vidare.

Jag tänkte på det medan jag sprang, att jag har förskräckligt snälla ben som ställer upp på alla de här tosserierna. Alltså borde jag vara snäll tillbaka och inte springa fortare än att det kändes bekvämt. Lågpulsa med andra ord. Så det gjorde jag, och efter en halvtimma eller så av idogt tuffande kändes det bättre, benen hade vant sig vid sysselsättningen och det kändes faktiskt riktigt skönt att springa träningsvärken till trots.

Det gick kanske inte så fort, men det var ett pass för själen och för psyket. Just idag behövde jag verkligen få komma ut och springa, spela roll hur sakta och klumpigt. Vissa dagar bara är såna.