Idag värmde jag upp ordentligt och var väldigt noga med att känna in vad kroppen tyckte om läget. Jag tänkte nämligen inte begära något som kroppen inte bredvilligt ställde upp på. Fast efter uppvärmningen kändes benen starka och fysiken i balans så jag vågade mig på en kilometer i 6:00 min/km, och därefter ännu en och ytterligare en. Efter den åttonde hade jag ganska hög puls upptäckte jag, och 45 sekunder kändes som en kort vila. Det gjorde den inte i början. Fast det var ju bara två kilometer till, inget jag inte klarade av heller.

Anledningen till den stora försiktigheten är helgens utsvävningar, jag vet helt enkelt inte hur hårt allt studsande gick åt mina vader och ben. Men det verkar ju ha gått ganska bra trots allt. I alla fall om man springer med öronen vända inåt, mot vad kroppen anser om saken.

Efter löpningen bar det av till Runners Store och deras Ultrakväll. Ulla blev intervjuad om Lidingö Ultra och vi shoppade strumpor, skor och shorts till älsklingen som numera är fullt ekiperad och redo att ta sig an löparbanden med stil. Asics Nimbus har jag för mig valet landade på till sist. Jag köpte nya tights som ersättning till det par jag redan nött ut, och retade mig lite stillsamt på det chockrosa inslaget på höfterna. Jag hade hellre sett en härligt blå eller grön färg, men de är reserverade till männen tydligen. Jag älskar blått och grönt, livet är orättvist. Jag vill ha tights och tröjor i damskärning i svart-blått eller svart-grönt jag också!

Nåja, har man inget värre att oroa sig för än färgen på löparkläderna, då har man det ganska bra. Eller hur?