Sprang till Ursvik och tog en sväng på Gröna Milen. Hade glömt hur jobbigt det är att springa i Ursvik, backigt och fullt med rötter och prylar man måste lyfta på fötterna för. Jag har ett löpsteg som är marginellt högre än en heltäckningsmatta, det gnisslar när jag springer på löpband och jag kan snubbla på de vita linjerna på gatan om jag inte aktar mig, så Ursvik erbjuder utmaningar för mig som kanske inte andra ens tänker på.
Jag har dessutom en ovana att öka tempot i uppförsbackar. Fråga mig inte varför, men tänker jag mig inte för ökar jag farten omedvetet. Det gjorde jag idag också förstås, därav mjölksyran får man förmoda och när den väl slagit till blev det mindre skönt kan man väl säga. Tempot sjönk ganska duktigt sen…
Fast det var första långpasset sen Uppsala, så jag anser mig ursäktad om jag uppvisade allt annat än exemplarisk disciplin 😀
Jag brukar träna löpskolning genom backpass i form av lugn löpning i backe. Det tycker jag hjälper att “få upp” steget lite. Lugnt och fint med fokus på just ett lätt löpsteg.
Precis därför springer jag i Ursvik, antingen lär jag mig lyfta fötterna eller så slår jag på roten 🙂
Fast mitt primära fokus nu ligger på uthållighet, farten får komma med tid och tålamod (kollar jag snittempo på olika rundor så blir jag snabbare dessutom utan att jag jobbar på det direkt). Jag kan knappast göra speciellt mycket fel när jag utvecklas stadigt, skadefritt och slår PB så fort jag ställer upp i en tävling – eller? 🙂
Jag pratar inte högt, bara aningen högre än att man snubblar på en mattkant 😉 Fast vill man inte bli snabbare är det väl ett ickeproblem.
Jag förstår vad du siktar på men ett högt löpsteg kan aldrig bli effektivare än ett steg där rotationskraften och gravitationen hjälper till att röra benen. Skitsvårt att förklara (jag ska försöka i alla fall), men istället för att dra upp och lyfta benet låter jag helt enkelt benet fortsätta, farten och rotationen för runt benet ändå s a s. Det fungerar suveränt i de flesta sammanhang utom just i Ursvik där jag inte kan springa lika avslappnat. För att inte slå på snäckan efter tio meter måste jag styra vart jag sätter i foten, hur jag lyfter den och hur högt och då kan jag helt enkelt inte slappna av och rulla som jag gör annars.
Undrar just hur begripligt det där blev 🙂
Det skulle gå snabbare med samma energikostnad om du hade ett mer effektiv steg, är min poäng.
Det beror nog på vilket tempo vi pratar om, när det går så sakta som jag springer är det mer arbete än det är värt att lyfta fötterna för det mesta 🙂
Du skulle nog vinna en del på att gå på en löpclinic eller prata med en löptränare angående löpteknik. Att få upp fötterna lite gör steget mer effektivt och ekonomiskt.