Avsåg att springa långpass men det var lite väl varmt så det blev inte riktigt så långt som jag tänkt mig. Drack ungeför 1,5l vatten på den tiden men kände mig ändå supertörstig, jag hade gott om vatten med mig i ryggsäcken. Fotleden ömmar också, det har den inte gjort (inte så här mycket) på länge. vi avslutade med att svänga förbi Max – jäklar vilka goda chiliburgare de har där!!

Jag fick springa med min älskling som var jätteduktig och då var det värt det onda. Han blev iofs öm i vänster knä, så det måste vi undersöka hos naprapat eller läkare för man går inte med mer eller mindre ont i 7 veckor utan att det behövs korrigeras av någon som kan sånt. Om inte 7 veckors totalvila från löpningen hjälper måste det till något annat, rehab eller nått. Han har ett neutralt, lågt löpsteg och landar på främre delen av foten (utpräglad framfotslöpare) så när han springer verkar han nästan smyga fram, tyst och (när inte jag är med) fort. Synnerligen energieffektiv löpning hur som helst, om han kunde slappna av i axlarna men det kommer väl med tiden antar jag.

Jag älskar att springa med honom, men jag blir samtidigt lite orolig för att han kanske tycker det går för sakta. Det blir ju tungsprunget för honom att springa så långsamt, hans naturliga långpasslunk är säkert minuten snabbare per kilometer än min så jag hoppas inte att hans onda beror på mig. Grubblar på om det kan bli så att det låga tempot förvränger hans löpsteg så att han kanske gjort sig illa, att han kanske skulle mått bättre av att få springa solo och lite fortare?

Det måste redas ut, hos läkare. Innan dess får jag inte en lugn stund.