Disciplinerat, kan tyckas vid en första anblick men hade det inte varit för att blåsorna på lilltårna började brännas hade jag nog fortsatt. Jag har haft dem ett tag så det är egentligen blåsorna under blåsorna jag är öm i, inte de ursprugliga blåsorna som sitter ovanpå. Mina tår är massakrerade, kan man säga 🙂

Hittade en blodblåsa på ena foten också, så fötterna tycker absolut att det får räcka för dagen. Däremot hade jag lätt kunnat fortsätta längre idag om jag bara ser till ansträgningsgraden. Hade bara vatten i flaskan däremot, så jag kanske hade gått in i väggen om jag hade försökt mig på 3 timmar och någon reservenergi hade jag inte med mig.

Fast jag är inte sur, fötterna hindrade mig från att göra något ganska korkat, nämligen gå från en veckodistans på 30-35km till över 60km i ett slag. Långsamt eller ej, jag tror inte det är klyftigt att dubbla distansen ens om man gör det på löpband. Så på sätt och vis var väl blåsorna en välsignelse, på sitt lilla vätskefyllda sätt.

3-timmarspasset får jag spara till en annan gång och se om jag känner mig lika kaxig då som idag 🙂