Långpass eller intervaller, måste man välja?

Tommy och Fred föreslog tvåtusingar i Träkumla som söndagsaktivitet så jag bestämde mig för att helt enkelt låta det bli en del av långpasset. Jag började med att springa lite omvägar ner mot innerstan för att hämta upp Fred innan vi drog oss ut mot P18-skogarna. För första gången (på svensk mark…) detta år kändes värmen såpass att det var läge för vattenflaska.

En bit in på löparspåret mötte vi Tommy och Henrik och joggade in på en mindre stig. Tommy har hittat en liten slingrande skogsstig som gör en rundslinga på drygt 500 meter. Fyra varv ska ge 2,2 km enligt GPS men eftersom det är fullt av småkurvor är den verkliga sträckan antagligen något längre.

Med 11 km i benen innan första repetitionen var målsättningen att köra i någon sorts tröskelfart, kanske runt 3:50 per km. Jag började med att ta Tommys rygg ett par varv tills jag lärt mig stigen. Fred och Henrik körde motsatt håll så att vi möttes och kunde ropa lagom uppmuntrande saker i den mån orken tillät.

Första km gick precis över 4-fart, vilket kändes som en bra start, men sedan klev jag om Tommy och ökade lite grann. Jag riktade uppmärksamheten mot Henrik i stället – på andra repetionen lyckades vi pricka varvningen nästan exakt samtidigt. På tredje tänkte jag, förstås, avsluta med dagens två snabbaste varv men både klockan och mötena med Henrik upplyste mig om att farten nog tyvärr var på väg åt fel håll. Och det må väl vara hänt när man närmar sig två mil och kör tävlingsfart på en smal och relativt svårsprungen skogsstig.

Efter ett par minuters andhämtning kändes det desto bättre och avslutande halvmilens distanslunk kändes faktiskt mindre slitig än den brukar när jag bara kört jämn och lugn långpasslunk. Variationen kompenserade den högre intensiteten.

Ett kul sätt att beta av långpass. 25 km utan att jag ens hann att fundera över om det var långtråkigt.