Tänk ändå vad kroppen är fantastisk. Så den anpassar sig till än det ena, än det andra. Nu känns det som att det kan ha börjat lossna på riktigt med löpningen, passet idag kändes oförskämt lätt och ledigt trots all löpning på sistone. Jag höll igen lite just av den anledningen, det kanske var därför jag sprang och smålog på bandet och bara trivdes. Det blev aldrig så där jobbigt eller besvärligt.

Risken finns dock att jag inte hinner med, eller orkar med, mer löpning den här veckan eftersom jag ska på instruktörskurs i helgen. För att förnya licenserna ska vi sprattla runt på mattan ganska mycket och det brukar kunna vara ganska krävande. Det är alltså inte frågan om jag orkar springa långpass i helgen utan snarare om jag orkar göra något annat än sitta vid datorn när jag kommer hem.

Men jag tror på sätt och vis att kroppen bara tycker det är en bra idé att löpvila lite nu i några dagar, så att jag inte i min iver springer sönder något. Det är inte så fel att lägga i handbromsen emellanåt och ta en titt på hur man tränat på sistone. Kanske ta en extra vilodag? Sånt har jag lite svårt för, jag vill ju så gärna springa nu när jag kan. Nu när det börjar hända saker under skorna. Det är då det är dags att vara vaksam, så att man kan fortsätta njuta av sin löpning skadefri.