Det stod lätt löpning på schemat idag, så jag drog på mig windstoppertights och gav mig ut. Det blåser så det står härliga till, och jag skulle ju inte hålla något vidare tempo så det kunde nog bli kallt tänkte jag.

Mötte en vänlig löpare som hejade glatt, jag gav en tumme upp och önskade att jag inte hade sån tunghäfta i såna situationer. Ett “Hejja” eller nått hade jag väl kunnat få ur mig ändå.

De få gånger jag kollade pulsen låg den snällt under 150, jag kollade aldrig tempot mer än de gånger klockan pep för km. Visst såg jag tempot då, men jag såg också pulsen. Långpasspuls. Lågpuls. Mellan 145 och 150, när jag såg åtminstone.

Tidigare har jag behövt hålla nere tempot till 7:20 – 7:30 för att få så låg puls. Jag tänker inte klaga, jag hade både motvind och backar att forcera idag, två byggarbetsplatser och en grusväg som nästan alltid suger att springa på. Ändå höll sig pulsen så där låg och fin som jag gillar. Trots att jag faktiskt sprang, med mina mått, fort.

Sista biten kunde jag inte hålla mig, jag började öka. Pressade. Benen svarade snällt och lydigt och jag hade inga problem att jaga upp pulsen i 165. Det fanns både kraft och fart i benen att hämta. Som om kroppen känner på sig att jag hade tänkt mig en lugnare vecka och inte håller med mig om den saken 🙂