Efter fem raka personliga rekord följda av ett praktfullt fiasko i sommarens lopp kan jag konstatera att det går upp och det går ner i livet. Det fina i kråksången är att det är aldrig för sent för en uppåtgående trend, och ett enstaka fiasko kan man lätt skaka av sig. Förra veckans (i övrigt mycket trivsamma och roliga) Sliterännet var ett klart exempel på fall på eget grepp. Jag anade inte hur helvetiskt tunga de 15 kilometerna terräng skulle vara och öppnade alldeles för tufft för att kunna hålla hela vägen. Sånt händer och betyder inte så mycket som formindikator. Mackan Larsson och Tommy sprang betydligt klokare och åt mig till kvällsmat.

Bättre då att fokusera på de bra tävlingarna. Efter ett par år då jag tränat exemplariskt men aldrig riktigt fått några resultat (i fjol tangerade jag till exempel två gamla banpers som bäst, resten av tävlingarna glömmer vi. De kan placeras in på en skala mellan mediokert och uselt) hade jag så smått börjat förlika mig med att åldern tar ut sin rätt och målen jag kämpat för att uppnå de senaste åren kändes alltmer ouppnåeliga. Sub 36 på milen och 1:20 på halvmaran kanske skulle förbli obrutna.

Så kom Ladingsränne för tre månader sedan. Fullständigt otippat sprang jag plötsligt en (visserligen inte kontrollmätt men å andra sidan heller inte särskilt lättsprungen) mil på 35:46, varav sista halvan ensam.

Därefter Långlöparnas kväll på Stockholms stadion, nu odiskutabelt med 35:48 efter ett närmast perfekt lopp, och en halvofficiell 5000-metersltävling på Gutavallen där perset putsades med ca 16 sekunder. Skulle det vara slut där?

Nix. En perfekt kväll i När lyckades jag sedan springa en mil landsväg (och åker…) på 35:37, i princip utan matchning. Vad är det som händer? Det borde ju rimligtvis inte vara möjligt att kuta snabbare mol alena på Viruddenloppet än på bana med 30 hungriga konkurrenter som jagar ända in i mål, men ibland finns det ingen rim eller reson. Således var det inga konstigheter när jag i veckan därpå dunkade till med 48:55 på Jungfruloppets 13 underbart trixiga, backiga och allmänt jävliga kilometer. Ungefär en minut snabbare än min bästa tid, som dessutom sattes ett år då starten gick minst 100 meter längre fram mot skogsbrynet. 

23 juli var det så dags att ta sikte på det mer svårfångade målet. 1:20 på halvmaran. 36:an hade jag ju tidigare kommit så nära som 10 sekunder, men på halvmaran var mitt pers fram till i dag 1:21:47, så det krävdes ju en ganska ordentlig uppryckning. Nu var jag dock helt övertygad om att formen fanns där, och övertygelse är halva grejen. I själva genomförandet är det däremot så att man behöver ta med en del yttre omständigheter i beräkningarna. Som exempelvis väder. +27 grader och stekande sol en julidag på Gotland är förstås hemskt trevligt men inte helt optimalt om man ska kapa en minut och 48 sekunder på sitt halvmarapers. Dessutom i ett lopp där man är arrangör och får tillbringa timmarna före start med att märka upp banan. Ute i solen, förstås.

Jag hade därför inte lagt någon större press på mig själv när det gällde de där 1:20. Det fick bli som det blev. Vilket det också blev.

Att vara med och arrangera ett nytt lopp, Levaloppet, med ambitioner att bli en stortävling på några års sikt var en spännande upplevelse i sig och får kanske bli föremål för ett eget inlägg någon dag, men nu fokuserar jag på löpningen. 

Och den gick precis så där lätt som jag nu nästan börjat vänja mig vid. Konkurrensen i halvmaraklassen var ganska tunn på papperet, med Fred på veteran-SM och Reintz upptagen med att vara loppgeneral. Vad det dolde sig för fastlandsförmågor i startfållan kunde man ju förstås inte veta men efter start drog förstås Bagarn i eget majestät. Inget att bry sig om – han sprang ju milen och i vilket fall som helst har han fullständigt lämnat min mediokra nivå och laddar nu för SM. Det riktiga SM, inte nån variant för halta, lytta, omogna eller övermogna motionärer.

Där bakom var vi en klunga med Stålis – den sannolika vinnaren i halvmaran även utan att gå för fullt – och Olof samt ett gäng millöpare. Jag och Olof följde lätt Stålis i början och jag tittade lite oroligt på klockan som visade 3:25-fart på grusrakan ut mot havet. Det kändes dock så himla avspänt så jag bestämde mig för att gå mer på känsla än efter någon fantastiskt väluttänkt plan. Om jag nu hade haft en sådan, vilket jag inte hade.

Första km pep på 3:36 och just då sade min känsla att jag borde släppa Stålis, trots att Olof fortsatte att ligga i hans rygg. Olof brukar ju bränna alla stålarna direkt efter löning och hoppas på Keno under de senare faserna så jag tog det med ro att han seglade iväg en smula på rakan bort mot Kneippbyn. Mycket riktigt så dröjde det bara någon kilometer innan han började falla tillbaka och i de bortre delarna av Vibble var det tomt på den forne löparkungens konto. En sedvanligt frisk satsning men jag vet ju att en gång av tio funkar det så helt kan man aldrig räkna bort Olof.

Nåväl. Nu återstod ett gäng millöpare bakom Hejdström och jag borde därmed vara ganska tvåa i halvmaran. Trodde jag, När vi vek av från Toftavägen in på grusvägen mot P18 och arenan kom jag dock upp jämsides med en grönklädd löpare som visade sig ha den röda randen på nummerlappen som indikerade halvmara. Skit också, tänkte jag lite bekvämt. 

Men ska man kunna pressa tider ur sig själv när de yttre omständigheterna talar emot är det förstås bara bra med konkurrenter. Jag hamnade nu i den grönes baksug och kilometerna liksom bara flöt förbi. Värmen bekom mig inte särskilt mycket och splittarna varierade mellan låga 3:40 och strax över 3:50. In mot varvning började jag så smått lufta tanken att 1:20 kanske inte var helt hopplöst ändå. 

Tankarna avbröts några hundra meter före varvning när det plötsligt blev påtagligt hur oslug man är när man springer. Ja, det sägs ju att löpning är bra för intelligensen men effekten kommer i så fall efter själva aktiviteten för under tävling är man svårt trög mellan öronen. Jag hade ju själv basat över banmarkeringarna i den kurva där ut- och ingående löpare möttes, men jag hade inte haft möjlighet att kolla av att de sista justeringarna gjorts efter barnloppet. När den gröne kom in i kurvan strax före mig och han blev lurad av publiken att springa på fel sida av en markering följde jag således efter. Det kändes väldigt fel eftersom jag visste exakt hur jag borde springa men benen följde efter föregående löpare. Jag fick rycka mig själv ur dimman och ropa på konkurrenten, och plötsligt låg jag före honom.

Målbågen vid varvningen passerade jag på 37:29, eller 3:45 per km. På väg ut på det andra varvet började den tröga hjärnan att knåda informationen. För att fixa 1:20 vid helt jämn fart skulle jag passera strax under 38 så jag hade faktiskt lite tid till godo. När alla millöpare försvunnit var det däremot ganska ödsligt och jag undrade ett ögonblick om farten skulle bedarra nu. Jag behövde inte oroa mig. Jagad av “den grönes” steg (han heter för övrigt Daniel Elinder, men det visste jag ju inte då) bakom mig blev det fyra snabba kilometer ut över Hällarna och runt Vibble. När jag vek in på Toftavägen och kunde kosta på mig en snabbtitt bakåt såg jag att jag kopplat ett ganska klart grepp om andraplatsen. När ljudet av konkurrentens steg inte längre hördes kände jag mig hur stark som helst och peppade mig själv genom att tänka på hur stark jag kände mig och att detta gick lätt.

Någonstans utmed vägen slutar det ju dock att gå lätt – annars springer man för långsamt. Det är då den riktiga kampen börjar och för mig var det när vi kom in på de gamla servicevägarna på P18-området som tröttheten började komma. Detta samtidigt som jag åter började ana det rytmiska trummandet bakifrån. Vätskestationen vid arenan efter ca 17 km passerade jag visserligen fortfarande som klar tvåa men det var uppenbart att Elinder närmade sig snabbt. Det var det där med upp- och nedgångar – efter att ha varit kliniskt död en stund hade Elinder repat sig markant, medan jag plötsligt tappade kraften. 

På Langs väg passerade han men jag minns tydligt att jag pratade med mig själv om att det var nu det gällde att hålla emot tröttheten. Sista km kan man alltid bita ihop men just vid 17-19 när det börjar gå tungt är det ännu för långt kvar för att man riktigt ska känna att pinan snart är över. Det är också, när man analyserar loppet efteråt, här som sub 80 lite försmädligt rinner mellan fingrarna. Km 17 och 18 går på 3:58 och ett tag är jag på väg att släppa Elinder under den föga inspirerande extrarundan på 1,1 km genom Djuplunda. Men efter en inre kamp får psyket lite hjälp på traven när jag inser att jag faktiskt är på väg att täta luckan igen. 3:58 byts mot 3:37 och trenden har åter vänt. Förbi regionen och ut på allén mot Oscarsstenen ligger jag i rygg och någonstans där bestämmer jag mig för att det får bära eller brista. Någon spurtfantom är jag inte så upp i tät och dra, det blir mitt offensiva drag. Jag får en minimal lucka men att han bara ska släppa i det här läget har jag förstås inte förväntat mig. Jag leder fortfarande knappt när vi svänger 90 grader in på cykelvägen mot tunneln under Toftavägen. Ner mot tunneln kommer så Elinder och plötsligt är jag åter i den jagandes position. Han trycker på ganska bra när vi borrar oss igenom djungelvegetationen på träspången in på slutkilometern men jag hänger i för glatta livet. Tankarna växlar hela tiden mellan “det är kört – skademinimera” och “jag tror jag närmar mig, det finns en chans” men när vi gör de sista knixiga svängarna – där Elinder irriterande nog undviker att springa fel – och kommer in på det ojämna grusunderlaget in mot Leva Kungslador får jag konstatera att benen är ganska slut. Jag har hygglig koll på klockan och anar att jag relativt knappt kommer att missa 1:20 men det stör inte så mycket utan jag försöker bara att klubba meter för meter, sekund för sekund, så gott det bara är möjligt.

I mål visar klockan på 1:20:14, fyra sekunder efter Elinder, och hade jag bara orkat hålla jämn fart på den mentalt tunga biten mellan 17-19 hade jag klarat barriären. Under omständigheterna, det vill säga kompakt högsommarvärme på en ganska svårsprungen bana (bitvis ojämnt underlag och många snäva kurvor, någon större höjdskillnad är det däremot inte) kan jag inte betrakta det som något annat än en succé. Personligt rekord med 93 sekunder är inte precis kattskit. Coach Evil Bengt konstaterade efteråt att han bedömer kapaciteten under optimala förhållanden till runt, och kanske under, 1:18. Det får kanske bli dubbla besök i Stockholm i september?

Splits i halvmaran:

3:36-3:38-3:46-3:51-3:40-3:44-3:47-3:47-3:52-3:54

3:41-3:47-3:51-3:43-3:57-3:53-3:58-3:58-3.37-3:51

3:51 (0:23)