Redan igår kväll började uppladdningen medelst mina två katter. Eftersom jag – i vanlig ordning – hade svårt att somna fick min mage vara tvättstuga åt katterna. När jag sen ville ligga på sidan flyttade de in under täcker och fortsatte tvätten och kurrandet där, och med det somnade jag. Tack kissarna.

Älsklingen gjorde också sitt, genom att hålla mig lugn och muntra upp mig när jga var dyster. Det blir jag lätt kvällen före ett lopp, det är inget mer man kan göra. Absolut ingenting. Bara vänta.

När väl startskottet gick hängde jag med Ulla och Anna, och det kanske i efterhand inte var så bra. Även om deras tempo låg klart inom min kapacitet så var det inte det tempot kroppen ville hålla för dagen, jag ville rulla på i nerförsbackarna och ta det lugnt i motluten, låta tempot stiga och sjunka allt eftersom humör och terräng varierar. De är jämna löpare, något jag aldrig kan bli. De kan hålla ett rikttempo, inte bara i snitt utan hela tiden utan speciellt mycket variation.

När jag släppte dem mådde jag riktigt illa, kroppen var skitsur på mig och jag undrade i mitt stilla sinna om jag ens skulle komma runt. Så jag bestämde mig för att gå tills jag var glad. Sen började jag springa och höll mitt flaxiga, varierande tempo riktigt bra. Det gillade kroppen, pulsen lugnade sig och stabiliserade sig så vitt jag kunde se runt 153 och jag hittade flytet.

Jag har ändrat något i mitt löpsteg för övrigt, för tidigare Lidingöultror har jag fått gruvligt ont i låren, i quadsen. Inte den här gången, jag kan gå i trappor, göra knäböj och skutta som jag vill. Quadsen mår prima. Det är gluteus och hamstrings som hatar mig som pesten nu?!? Undrar varför…

Hur som helst var det en ganska udda känsla att kunna rulla på i nerförsbackarna och springa mil efter mil och quadsen sa inte ett pip om saken. Hamstrings, rumpa, vader gnällde förståss men det gjorde inte så mycket förrän vid 45 när jag insåg att jag skulle kunna gå baklänges och fortfarande komma i mål på personbästatid alla kategorier. Av någon anledning kände jag att jag inte behöver slita ont mer, jag kan gå så mycket jag vill nu. Så jag gjorde det, och joggade när jag kände för det.

Och jag kom in på personbästatid både för distansen som sådan och för loppet. Distansrekordet för mig var tidigare 6-7 minuter långsammare och rekordet på loppet för min del var hela 25-26 minuter långsammare. Det kan man väl knappast vara annat än nöjd med 🙂