Vädret blev precis så underbart som jag hoppades att det skulle vara. Lagom blåsigt, lagom varmt och soligt. Uppladdningen hade också gått bra, och som jänkarna skulle sagt: all systems are go for launch 🙂
Tog det medvetet lugnt i början, jag vet hur ivrig jag kan bli när fältet går iväg och det var ett ganska stort fält den här gången. Hade sällskap med Evelina och Ulla lite av och till, trevligt att småprata lite mellan varven. Så småningom hade leden tunnat ut och jag kände mig uppvärmd, det kan ha varit vid 4-5km eller möjligen något tidigare. Hur som helst la jag ur handbromsen och lät benen välja fart själva.
Det är så jag ska springa. De högsta tempo som känns bekvämt, det är min melodi. Jag vet hur det ska kännas i kroppen, hur det ska kännas i andningen och hjärtat. Det är svårt att förklara men när jag hittar dit går det bra. Jag mår bra, benen rullar på.
Vid 30km ville höftböjarna bråka lite. Jag hade säckat ihop i löpstilen, och det ogillade låren och höftböjarna men när jag sänkte farten lite, rätade på mig och styrde upp stilen lite så gick det faktiskt över. Det fungerade hela loppet igenom, att räta på sig för att slippa ont.
Däremot hjälpte det inte att räta på sig när andra blåsan exploderade i skon, och för ovanlighetens skull gjorde det ont! Så ont att jag blev tvungen att gå en lång stund och vänta på att tån skulle domna bort igen. Det tog några hundra meter, men sen kunde jag springa igen om än med lite större försiktighet än förut.
Vid marathonpasseringen kunde jag belåtet konstatera att jag klarat maran på 5h33 och det är inte ens det långsammaste jag gjort maran på. Det kan t om vara fjärde bästa marathontiden jag någonsin gjort hittils, jag har inte hundra koll på det men jag tror det är så.
Jag höll på att skrämma ihjäl en kopparödla också. Man vet att man har ett mjukt löpsteg när man inte skämmer ormarna förrän man nästan kliver på dem. Jag såg den sent och fick göra ett hekuliskt stort kliv för att komma över den, och DÅ upptäckte den mig och rasslade iväg bort och gömde sig i buskagen.
Att öka sista 5 som jag hade funderingar på gick inte, men jag var faktiskt gryvligt belåten med mig själv redan då. Jag såg på klockan att jag skulle klara 7 timmar som var min drömgräns, jag skulle kunna gå hela vägen in i mål och fortfarande klara det målet.
Men varför? Mikael hade droppat en idé om 6:46:00 och det vore ju kul om jag kunde komma under t om det? Har man redan klarat ett mål behöver man raskt hitta ett nytt för att inte tappa motivationen och bli förslöad, och här hade jag ju ett presenterat för mig på silverfat 🙂
Det gick sakta, men jag sprang faktiskt oavsett vad tempot antyder – och jag klarade det 🙂
Jätterolig läsning! Grattis till ett bra lopp. 🙂
Tack 🙂
Wow! Å va roligt att läsa! Stort grattis till dig 🙂
Grattis! Superjobbat!