“Nu grönskar det i dalens famn,

nu doftar äng och lid.

Kom med, kom med på vandringsfärd

i vårens glada tid!”

Ja, det kan man ju inte säga annat, än att våren går i blom. Sol, varmt och i mitt tycke inte speciellt blåsigt alls. Våren öppnade sin famn för oss löpare idag och log sitt vackraste leende. Det innebar, enligt pollenprognosen, höga till mycket höga halter av björkpollen – min nemesis. Hade jag nu varit förberedd på det hade det väl varit väl, men jag hade till och med lyckats förtränga hur känslig jag är. Jag vill inte vara allergisk.

Fast vad jag vill och vad kroppen beslutat är inte alltid förenligt. Pulsen skenade vid minsta ansträgning, jag snittade 160 idag – på en ultra! Jag lyckades inte komma ner under 125 mer än en gång, och då gick kilometern i 14min/km…Vid 15km drog jag ikull så det sjöng i kroppen – tack sensei för att du drillade oss i fallteknik. Visst gjorde det ont att ramla springandes, men jag bröt inget bland stenarna och rötterna.

Eftersom jag vägrar acceptera allt det där med pollen, jag är tjuskallig intill dumhet ibland, så var det inte heller pollen som var min första tanke när jag såg hur illa det gick. Tempot i bästa fall runt 8 min/km och pulsen åkte jojjo runt 160. Med sedvanlig optimism tänkte jag förstås på något dolt hjärtfel (pga den skyhöga pulsen), möjligen propp i lungan (det var otroligt jobbigt att andas) och lite andra blödnings- och proppteorier.

Vid 26km står man väldigt nära Lidingövallen, men även om en del av mig (den förnuftiga?) tyckte vi gott kunde springa ditåt så bestämde majoriteten av mig att jag ville smaka på årets soppa på Rönneberga kursgård – en alldeles utmnärkt blåbärsoppa. Undrar vad den var extrakryddad med, den var väldigt fräsch och god och gjord på riktiga blåbär 🙂

Eftersom reptiderna plötsligt blev en realitet frågade jag vid 26 hur lång det var tills de skulle dra repet där. En kvart. Jaja. Jag sparkade igång min motvilliga lekamen med en djup suck och sen hade vi våra bataljer, lungorna vägrade försörja mig med syre så jag såg prickar framför ögonen en stund. Då sänkte jag farten lite. Det fick jag göra när myrkrypningarna i fingrarna kom också. Hela tiden sökte jag efter högsta tillåtna fart.

Det som gjorde mig frustrerad och arg var att benen kändes så starka, så löpvilliga. Inga inlägg i skorna heller, och jag kände att jag har inte ont nånstans. Inget dumt iaf. Det var pumpen eller lungorna, som inte lirade. Men så småningom hade i alla fall lyckats ta mig förbi sista repet också, och frågade för nyfikenhetens skull hur länge det var tills de skulle dra repet. Jaha, en kvart. Se där.

Att första och andra halvan blev så jämna förvånar mig. 3h32 på första halvan och 3h36 på andra är förfärligt jämt för att vara jag. Jag brukar inte vara jämn, inte ens när jag försöker. Idag handlade det enbart om att överleva, komma i mål och inte bryta en fin tradition – än har jag fullföljt alla 50km på Lidingö sen starten.

Drömmen om 50km på 6 timmar lever vidare, jag ska klara det en vacker dag. Det gör jag också. Dagens 7:26:37 är tredje bästa tiden i Lidingö, och missade silver med 5 minuter. Till guld var det mer, nästan 45 minuter. Jag får en ny chans 2013 🙂