Han har varit min pojkvän, min sambo och därefter min allra bästa vän. Vi har räddat varandras liv, funnits där för varandra och han har känt mig bättre än någon annan.
Mitt agerande när han träffade han en annan kvinna var långt ifrån förnuftigt och rationellt. Jag förklarade och bad båda parter om ursäkt. Sedan hade vi ingen kontakt på ett bra tag (han slutade svara mig).
Ett par mail i somras och vi träffades en gång tidigt i höstas. Det som fanns finns inte kvar MEN jag trodde att vi påbörjat något annat som också skulle kunna bli bra. Dock visste inte hans flickvän att vi träffades, han sa att han av svartsjukeskäl (Från både hans och flickvännens sida, sånt som vad jag vet bara förstärks av smusslande.) aldrig berättade för henne om han träffat tjejkompisar.

Vi skulle träffats i helgen. I lördags förmiddag skickade jag ett mess och frågade när han skulle komma till Lund. Inget svar. För en halvtimme sedan messade jag igen. Att det är väldigt svårt att ha kontakt med någon som är så “hit och dit”; att det kan svaras ibland och ibland inte, att det ska smygas och smusslas. Att jag gärna vill ha kontakt med honom men då får det nog vara på lite mer lika villkor.

Hans svar löd “Skicka mail tack.”
Jag har inte svarat. Jag kommer inte att skicka något mail. För jag orkar inte mer. Jag har tillräckligt att slösa min energi på som det är. Han vill att jag ska respektera men jag kan helt enkelt inte. Dels för att det inte funkar för mig. Dels för att jag känner att jag inte kan ställa upp på något som gör att han inskränker sitt sociala liv, och att dom bygger in destruktivitet i deras relation.

Men det gör ont. Så in i helvete. Att det kunde bli så här.

SOS 112 Pålivochdöd, Nyheterna, Kalla fakta, Solsidan, Hyllenius hörna. Varför inte liksom.

Lite matbilder från tidigare idag; Fiskgratäng med wokgrönsaker, knaperstekt skinka med Mozarellasås, rostade rödbetor och pinjenötter.