Så folk tittar när man skumpar fram, gravid i 23:e veckan, genom terrängen med magen glatt gungande framför sig. Fast barnmorskan har ju sagt att det är ok, och jag låter aldrig pulsen gå för högt, så jag skumpar på.

Terrängen häromkring är precis så fin och ur-skogig som jag hoppats på. Min kusin gick med mig den här rundan tidigare så jag kunde registrera den i Garmin, och nu sprang jag den solokvist för första gången.

Lille Skutt dansade schottis i magen tror jag, det var ett fasligt sprattlande och studsande medan jag sprang men nu är det lugnt igen. Undrar om bebisar också tycker om löpning, att mamma springer alltså? Det verkade faktiskt så.

Stigen slingrar sig genom skogen, man får se sig för vart man sätter fötterna. Jag klev lite snett vid ett tillfälle och satte ner knäet i lingonriset så nu är jag lite öm där, och lite i fotleden jag klev snett på men inget allvarligare än att det antagligen går över på ett par dagar.

Så småningom kommer man ut på elljusspåret igen, och då är man så gott som hemma. Vi bor ett par hundra meter från motionsspåren. Är det lyx eller är det superlyx?

Ibland undrar jag om man får ha sån tur, att få ha motionsspåren så nära inpå, så många olika slingor att välja mellan och så stor variationsrikedom. Kom ihåg att jag i tio års tid nött asfalt och elljusspår i Stockholm, begränsande men man gör vad man kan med det man har, så det att jag nu har hela Smålands skogar för mina fötter är nästan överväldigande. En sån rikedom!
Tänk vad fruktansvärt bra vi har det i Sverige, vår alldeles unika Allemansrätt ska vi värna. I många länder, civiliserade diton dessutom, är privatägd mark oftast förbjudet att beträda. “Obehöriga äga ej tillträde”. “Trespassers will be shot.” Lite så. Och så har vi Sverige, där alla har rätt att vistas i naturen. En frihet under ansvar, ta med dig därifrån det du hade med dig dit. Visa hänsyn. Ha respekt.

Jag tog inget med mig ut som jag inte tog med mig tillbaka, jag fick med mig mer hem än jag hade med mig ut: en känsla av lycka, lugn och trötthet. På spisen puttrade en burgundisk köttgryta så medan jag duschade – i vårt varma vatten! (vi har nyligen blivit tvungna att byta varmvattenberedare eftersom den gamla var alldeles för liten och klen) – såg älskling till att koka potatis till.

Solen tittar fram, och det är nog säkert +10 grader nu. Det var +8 när jag sprang, i korta tights och en tunn långärmad under vindjackan.
En lång stund har jag bara legat på sängen och läst, The Long Earth, och badat i den där känslan jag fick med mig från skogen. Det var första skogslöpningen på ganska länge, vi har ju flyttat så det har inte blivit tid för det men oj vad jag saknat det.

Lite som närsynthet har det krupit på mig, frånvaron av löpning. Men nu fick jag på mig löparbrillorna igen och ser vad jag missat, vad jag saknat. Det gick inte fort, 5km på strax under en timma eftersom jag skulle stanna och fotografera, jag gick i de knixigaste partierna och jag springer fruktansvärt långsamt. Men jag springer. Och folk glor, på den glatt guppande magen. På mig. Och jag ser misstron i deras ögon. “Kan det där verkligen vara hälsosamt för dem?” och det kan jag säga med all säkerhet (och med min barnmorska i ryggen) att det är det. Det är fruktansvärt nyttigt för oss båda 🙂