Tre gånger på lika många pass har jag blivit påhejad av uppmuntrande cyklister jag mött, i två av fallen har de hojtat något om “elit” och sett glada ut. Igår fick jag dessutom en egen liten hejarklack på kanske max 7 år som stannade sin cykel för att kunna klappa och ropa “Heja heja” när jag passerade. Givetvis tackar jag för supporten när folk är trevliga, det gör jag alltid 🙂

Jag tror inte de här personerna vet hur mycket deras glada tillrop betyder när jag är ute och springer, men till och med på träning känner jag effekten av även en liten publik. Glädje framför allt, men lite stolthet också. För lite cool känner jag mig när jag kommer farande. Det är bara jag som vet hur långt jag faktiskt sprungit, ibland är jag inne på en av flera mil och har inte för avsikt att stanna än på länge.

De kanske anar att jag är på väg någonstans långt bort, men de kan inte veta. Jag tackar för peppen och fortsätter åt mitt håll, lite gladare än förut.

Och själva anledningen till att jag alls vågade mig ut var löparvännerna på Facebook, som rätade ut mina frågetecken och peppade mig så väl att jag vågade mig ut på en runda jag inte vågat testa förut. Jag har gräsligt lokalsinne och är lite feg på det viset, jag är rädd för att komma vilse och har en hög risk att gå bort mig.

Jag sprang inte vilse, jag hade jättekul och kom hem mycket lyckligare än jag gav mig av. Tänk, så här lycklig hade jag inte varit utan de hastiga mötena i löparspåren, utan peppen från löparvännerna, utan förståelsen och sympatin jag mött från andra löpare. Löparsverige är i mina ögon inte kallt. Löparsverige är varmt, inkluderande och vänligt.

Behöver jag säga att jag är väldigt glad att få vara en liten del av det?