Det blev en liten kortis på löpbandet eftersom utekläderna istadigt vägrade att torka innan solen gått ner och kan jag inte springa med solen i trynet kan jag lika gärna springa inne.

Mysteriet med den bråkiga vaden är löst.

Sauconyskorna är hårdare i mellanfoten än vad jag är van vid. Vänsterfotens hålfot är van att åka i backen med ett brak, no news där liksom. Men fröken högerfot är betydligt mindre van vid dylik brysk behandling och jag ska nog erkänna att jag blev lite väl glad i nya skorna för väldigt många pass har gått i de skorna på sistone. Iläggsulorna vidarebefodrar stötarna rakt upp i underbenet och till sist har vaden börjar gnälla.

Det förklarar varför inga vadövningar, stretch eller klämmande har lyckats lokalisera någon enskilt punkt det gör ont i. Jag började nästan tro att jag hallucinerade!

Och det är inte konstigt att det inte kändes att springa ute, då springer jag ju i mina superdämpade fluffiga New Balance-skor som absorberar allt från små stötar till bilkrockar i 30km/h.

Hade jag varit en klyftig löpare hade jag skolat in de nya skorna lite. De sitter perfekt, de är underbara på alla vis och jag får inte ens blåsor av dem. Något unikt bara det. Men jag är inte van vid så hård dämpning, för jag uppfattar dem som betydligt styvare än mina andra skor. Har man aldrig sprungit i spikskor förut bränner man inte av ett tvåtimmarspass med dem första veckan, kanske inte ens andra veckan. Det skulle jag tagit med i beräkningen, och tagit det lite lugnt med benen. Låtit dem anpassa sig till det nya.

Nu har jag lärt mig det. Hoppas jag.