Den underbara känslan av lätta fötter, mina falcon borrar ner sina vassa broddar i den hårdpackade isen, bruset i öronen är fartvind. Solen lyser, det är lite småkallt men inte så kallt att det är obehagligt.

Jag håller god fart, känns det som. Lite koll har jag allt, jag vet inte riktigt hur fort det går men jag anar att det kanske går lite fortare än jag tänkt mig. Men det är inte jobbigt, jag är mycket uppmärksam på det. Hjärtat jobbar stadigt och taktfast, jag andas djupt och lugnt. Den enda gången det blir jobbigt är på sista rakan hemmavid, då ökar jag avsiktligt farten tills det faktiskt känns jobbigt.

Inte ens vid tallen, i den där branta backen jag gnäller om ibland, känns det jobbigt. I efterhand ser jag att pulsen minsann nosade på 177bpm (91%) och det borde jag kanske reagerat på, men jag misstänker att jag var alldeles för lycklig. Kroppen svarar så otroligt villigt, som om den bara väntat på det här.

Jag lyssnar inåt hela tiden. Ingen distraherande musik, inget som stör. Bara jag och vad kroppen försöker säga mig. Idag sa den: SPRING!

Vem är jag att säga emot då? 🙂