DM 5000 meter på Gutavallen, blir det mer glamoröst än så?

Sju deltagare i herrklassen, varav fem i Roma-linnen och placeringarna var klara innan startskottet (utom möjligen segern, men Daniel är ändå storfavorit mot Fred på så här korta distanser).

Lägg till det en kraftig och tilltagande iskall vind (det blåser visst alltid på Gutavallen) och det var liksom upplagt för löparglädje. Den gamla kroppen var i alla fall nödtorftigt igångjoggad efter att först ha protesterat högljutt mot hela idén och mitt mål blev i all enkelhet att snygga till mitt pers från försmädliga 17:33 till något lite mer elegant på andra sidan halvminutstrecket.

För att uppnå detta borde jag hålla 1:24 per varv, lyckades jag räkna ut medan jag väntade. Efter startskottet hamnade oranga femman i en stor klump, kryddad med någon vitklädd och överoptimistisk yngling, så trots få deltagare var det riktigt trångt och bökigt första 200. Det kändes som om jag fick bromsa ständigt för att inte klättra upp på Henriks hälar, så det var med viss spänning jag klockade första varvet. 1:18.

Ungefär samtidigt började det kännas att det nog inte gick fullt så långsamt som det upplevts. Som vanligt, med andra ord…

Jag hade hoppats kunna hålla Henriks rygg åtminstone några varv i blåsten men här var det bara att fatta ett snabbt beslut: hej då, Henrik. Så var jag ensam, men det var ju bara 11 varv kvar.

Nu kom jag dock in i en fin lunk och höll stadigt 1:23-1:24 på varven. 4 km passerade jag på 13:57 och det skulle således räcka med 3:33 på slutkilometern för att lyckas. Att springa solo är ju emellertid halvkul och både orken och koncentrationen tröt uppenbarligen lite. När klockan ringde för sista varvet (jag minns inte ens om det var någon klockringning – apropå koncentration) glömde jag att titta på klockan och gick således i blindo på slutvarvet. In på spurtrakan fäste jag blicken mot uret och vid 17:15 kändes det lugnt. Vid 17:20 var det fortfarande obegripligt långt kvar och vid 17:25 anade jag oråd.

17:30:40.

F-n.

Insatsen belönades så småningsom med en silvermedalj i gubbklassen. Verkligen stort med tanke på att Henrik var den enda övriga deltagaren över 40. Men han kom ju näst sist och jag tvåa…

För övrigt har nu ungarnas förkylning kastat sig över mig och Roma kungslopp i helgen får därmed vara. Lidingöloppet borde förhoppningsvis inte vara hotat och några dagars påtvingad vila kanske gör mer nytta än skada – jag känner mig faktiskt ganska sliten just nu, med gnisslande ljumskar som mest påtaglig känning.