På eftermiddagen bestämde jag mig för att försöka jogga av mig träningsvärken. En 6 kilometer lång slinga hade jag sett ut och iväg bar det i 25-gradig värme, jag som hanterar värme så bra…

Inte blev träningsvärken bättre, snarare så att jag blev mer medveten om det plus att jag upptäckte hur svårt det är att springa i någon som helst fart utan att vrida magen 😀

Dessutom har jag träningsvärk i vad jag tror är lungorna..! Iaf känns det fasligt obehagligt att ta djupa andetag, så gissa hur skönt det var att springa. Men det ironiska är att jag tyckte att jag höll igen, att jag inte föröskte ta ut mig. Ändå blev det ett så pass högt tempo, 6km på strax över 41 minuter. Väl värt att notera är att jag under löpningen stannade inte mindre än 3 gånger för att dricka och fippla med mp3-spelaren.

Nu ska jag bara ta det lugnt och tycka synd om mig själv, för träningsvärken är lika entusiastisk som förut. Fast jag är lite mer belåten än innan, alltid något.