Glöm gigantiska stadsmaror med coverband i gathörnen, anmälningsavgifter i nivå med priset för en sista minuten till Mallis och tusentals glada solskenslöpare i dyra funktionskläder och musik i lurarna.

Löpningens själ fanns att finna i skogsbrynet bakom Klintehamns ungdomsgård i går kväll. Där samlades ett 20-tal äkta entusiaster för en gammal hederlig gärdsgårdstävling. Inga blåsorkestrar eller käcka uppvärmningsledare från träningsresorts i Portugal.

Faktum är att Vårterrängen i Klinte får den nyligen avslutade Vintercupen på cykelbanan runt Terra Nova att kännas som OS. Bara att lista ut när och var denna tävling går av stapeln kräver ett visst mått av hängivenhet. Och från arrangören fick vi höra att “det har ramlat ner lite lyktstolpar efter förra stormen, men det är bara att krypa under.” Jomenvisstserrusåatt.

När vi, kanske 15 stycken, löpare var redo förklarade Rolf, som fått ta över som tävlingsledare för att det skulle bli något, att det inte blir något skott utan “när jag säger spring så springer ni”. Frågor på det? Nej, tänkte väl det.

Den minst sagt avspända inramningen till trots var jag rejält taggad inför loppet. Fred hade nämligen förklarat att detta skulle fungera som seedningslopp för Kyrkstafettlaget och att 17.10 skulle ge direktkvalificering. Större delen av långpasset i måndags pratade Fred om hur viktigt det var att jag hängde på Henrik från start och bara hängde mig kvar. I bilen på väg till Klinte tog han det för säkerhets skull en gång till.

Okej då. Beställningen är mottagen, var god lägg på luren. Min bästa tidigare tid i Klinte var visserligen 17:40 från 2011 och mitt banpers på 5000 är 17:30, men det gäller att se möjligheterna och inte begränsningarna.

Vi var, inte oväntat, en fyramannaklunga på den lilla inledande slingan bort till “Klintemassivet”, det vill säga den två meter höga jordhög som utgör spårets enda topografiska utmaning. Efter ytterligare något hundratal meter hände nästa väntade sak, nämligen att Daniel tackade för sällskapet och skyndade sig i förväg, samt att Olof började hänga lite.

Henrik drog duktigt och det var allt annat än bekvämt att åka med inledningsvis. Första kilometern gick på 3:24, vilket ju var helt perfekt för den med 17:10-ambitioner, men det var ganska jobbigt att ligga i rygg. Underlaget var knepigt och Henrik gjorde därför många sidledsförflyttningar som gjorde det ännu svårare att se var man skulle sätta fötterna. Samtidigt var alternativet, att gå upp i spets, inget jag ens övervägde.

In på andra kilometern började pulsen att stabiliseras och det kändes lättare ett tag. Vi passerade de nedfallna stolparna men det var inte så illa som beskrivningen antydde. Själva stolparna var inte i vägen, däremot ledningen, men den gick ganska lätt att undvika. Värre var det med den söndergrävda, rejält leriga och klafsiga rakan längst bort i slingan. Det kändes som en riktig befrielse att komma fram till fast mark igen efter ett par hundra meter. Strax efter rakan stod coach Grönwall och Lill-Daniel och hejade. Fred vrålade så det hördes till Fröjel att vi låg 22 sekunder efter Daniel.

Bakom oss hade Olof ganska snabbt tappat 10-20 meter (jag tittar ju av princip inte bakåt, så jag gissar) men hängde sedan med på oförändrat avstånd ända till slutkilometern.

In på andra varvet låg jag fortfarande limmad på Henriks rygg och även om det inte är helt behagligt att gå in i andra halvan av ett femkilometerslopp så hade jag en bra känsla. “Han har kanske fördel, men jag KAN slå honom”, tänkte jag.

När vi närmade oss rakan igen vred Henrik upp värmen på spisen ett hack och gamle Ängshammar började få en fin stekyta. Nu började det smyga sig in lite luft mellan oss och några korta ögonblick flimrade negativa tankar om att släppa taget förbi. Men så hörde jag Freds uppmaningar i bakhuvudet och bestämde mig för att sälja mig jävligt dyrt. Även om det var ett par meter mellan oss när vi kom upp på fast mark igen så höll jag luckan konstant och tänkte att det trots allt inte var mer än att några snabba kliv skulle täta.

Under slutet av den näst sista kilometern åt jag mig sakta lite närmare och var nästan tillbaka på ryggen igen när en tydligt stressad Henrik vred om spisvredet ett hack till. Doften av bränt fläsk spred sig i skogen när vi båda gav allt vi hade. Henrik ledde knappt men klart hela vägen, men jag vägrade att släppa taget. In på spurten försökte jag hitta en växel till men kom på att jag inte har någon. Henrik är inte heller någon Mo Farah men lite mer kick har han så han drygade ut luckan med några meter på slutet och slog mig med tre sekunder.

Vad visade då min klocka?

17:13. Fan.

Men vid prisutdelningen visade det sig att den officiella tiden blev 17:10. Det måste väl vara den som räknas, Fred? Även om den är fel?