Att ge sig iväg och springa över 30km är en prestation i sig, men i morse var nog en av de största prestationerna att få in sig själv i bilen och komma iväg efter att har vaknat 0650 med regnet smattrande mot fönstret, blåst och +3 grader. Det logiska hade varit att helt enklet stanna kvar i den varma bingen. Men jag har aldrig blivit anklagad för att vara logisk.
Långa banan från Jämjö var det. Skulle i alla fall vara trevligt att lunka sträckan i ett behagligt 5:30 till 6:00 minuters tempo och snacka lite löpning och annat med team kollegerna… men så blev det inte. Innan jag visste ordet av var alla på väg i olika riktningar. Vem skulle springa var och hur långt? Gert visste jag skulle springa långa sträckan och han kommer från Jämjö, en given löpare att ta rygg på, men åt vilket håll gick banan? Efter att två ytterligare lätt förvirrade löpare vänt tillbaka till oss och efter en del mer eller mindre logiska slutsatser om att kunna korta banan på slutet bar det iväg. Inte bara åt fel håll visade det sig utan även i ett hiskligt tempo. Eva tog täten tätt följt av Fredrik och Gert hängde som vanligt på med ett leende på läpparna, peppad efter helgens träningsläger. Fanns bara två saker att välja mellan; springa själv eller hänga med. Jag hängde med. Efter 5 km i för mig rasande 5 minuters tempo såg jag fram mot den första vätskekontrollen. Den dök aldrig upp. Inte efter 7 km heller och inte efter 10 km heller. Visade sig att vi hade valt att springa banan åt det håll som de som ansvarade för lördagens långpass inte hade tänkt sig att vi skulle springa. Vi sprang inte åt fel håll, bara lite oväntat åt det håll där det ännu inte lagts ut någon vätska. Efter ca 14 km mötte vi dock vätskefordonet och fick välbehövlig vätska och lite blåbärssoppa. Nyladdad och lite utvilad med bara resten av sträckan kvar bar det iväg igen. Lite drygt 5 minuters tempo. Försökte agera drivankare i kön utan resultat. Eva gav sig inte, bara att hänga med. Snart minskar tempot mot slutet tänkte jag i min enfald efter 20 km, samtidigt som klockan visade nytt kilometerrekord på 4:56. Bara att bita ihop och gråta… jag skall inte ge mig först. 27 km och en rejäl stigning och där försvann ryggarna på Eva och Fredrik… men Gert var vid min sida… så det var inte jag som gav mig först… en seger om än så liten. Ytterligare en mördarbacke (som den upplevdes av mig just då). Ett par taktfasta kilometrar med stumma ben, sammanbiten min och Gert vid min sida (annars skulle jag säkerligen varit vilse fortfarande), ett par sista backar i vilka benen piskades mot sin vilja i ett försök till slutspurt och Orionstugan uppenbarade sig framför mig. Fullständig lycka! Dusch och bastu. Fullständig lycka! Fralla och kaffe. Fullständig lycka! Hemma kl 1330 och en lång promenad med barnen. Fullständig lycka!
Det är nu efteråt man börjar reflektera och undra vad man egentligen håller på med. Upp tidigt för att springa 3 mil i spöregn i ett alldeles för högt tempo med alldeles för lite vätska… och man är hela tiden fullständigt lycklig och njuter av det.
Slutsatsen blir att det är tur att det finns andra teamare att kunnna prata med om detta. Att beskriva detta för en, säkerligen enligt de själva mer normal människa går inte. Skulle jag kunna tala med med mig själv om detta innan 2004 skulle jag förmodligen inte ha slutat att skratta åt mig själv ännu. Således ett stort tack för väl arrangerat långpass och för att Team Blekinge finns.