Första riktiga långpasset sen Stockholm Marathon och jag var verkligen inte säker på om jag kunde springa långt, om jag skulle orka eller om knäna skulle klara det. Det gick gick rätt bra med tanke på att jag fortfarande hade träningsvärk sen styrkepasset… Insida lår skumpade redan från början, men vid 3 mil gjorde det inget för då var allt annat så ömt i benen också att det blev mer jämt.

Lilltån spökade dock, men den här gången bröt jag inte passet. Efter att ha konsulterat mina löparkamrater skulle jag försöka en bit, till nästa station i alla fall, och se om inte tån lugnade sig på vägen. Det gjorde den till största delen och det lilla som var kvar av smärtan kunde jag ignorera. Nu är det helt borta.

Fick spökont (spökont: smärta som inte går att härleda från skada eller trauma utan som förmodligen beror på att kroppen bara är trött, alltså en ignorerbar smärta) i allt, knän, lår, vader… rubbet, men det är så det är att springa långt. Klarar man inte av lite smärta är det ingen idé att springa längre än till kiosken. Långdistanslöpning gör ont. Lär man sig inte hantera det lär man aldrig klara något längre än halvmara. Tricket är att veta vilken smärta man kan ignorera och vilken man måste bry sig om.

Naturligtvis blev inte min träningsvärk bättre av det här. Fast det är fortfarande ett bra tag kvar till Uppsala så jag hinner med fler långpass, inte fullt så extrema som 44km dock. Det här passet var för psyket, kommande pass är för kroppen.