Löpbandet lockade mer än våt dimma och råkyla. Så jag gissade vilt när jag drog igång löpbandet och tänkte mig att strax under 7-minuterstempo säkert skulle kunna passa benen. Det är det tempo jag halkar in i när jag springer ut, fast då ligger pulsen något högre än på band.

Men idag skulle jag hålla nere pulsen, var det ju bestämt så då borde det ju vara perfekt med andra ord?

Ja, snittpulsen 136 och högsta 144 talar nog sitt tydliga språk. Varken ben eller hjärta tyckte det var jobbigt. Det kändes bra, kroppen hade mer att ge men jag plockade inte ut det idag.

Om det inte är lika råkallt och ruggigt ute imorgon tänkte jag försöka mig på att få en lika bra lågpulsrunda ute. Det är svårare att hålla pulsen i herrans tukt och förmaning ute för rätt vad det är kommer det en backe eller nått som man inte sänker farten i, och vips är pulsen för hög.

En utmaning i sig, att lära känna sig själv, känna hur pulsen beter sig och lista ut hur det påverkar orken. Jag vet att ideliga, höga (om än korta) toppar i puls påverkar hur länge jag orkar hålla farten.

En jämn puls ger mer löpning för minutrarna eller hur man nu ska uttrycka det, det gör ingenting att jag ligger över 150bpm (den övre gränsen för lågpulszonen för min del) egentligen men det gör en hel del om pulsen fnattar upp och ner ideligen. Tempot däremot kan gärna stiga och sjunka, det spelar mindre roll har jag märkt. Men ju jämnare puls jag har, ju längre orkar jag kan man säga lite förenklat.

Så jag vinner en hel del på att lära känna signalerna, och de är då banne mig inte ljudliga. Kroppen slår inte på nån bongotrumma direkt när den aviserar hur den mår, hur den trivs med dagens tempo etc.

Vill man höra det måste man stänga av musiken, slappna av och vända båda öronen inåt ibland.

Annars riskerar meddelandet försvinna i bruset.