… om man flinar brett medan man springer. Det är så kul att du helt enkelt inte kan låta bli. Förmodligen ler folk du möter tillbaka i tron att du ler mot just dem.
… om flinet suddas ut för att man får syn på målet. Trots att du med råge fyllt dagens kvot, kanske t om tagit en extra sväng, så vill du ändå inte att det roliga ska ta slut riktigt än.
… om banprofilen i träningsprogrammet avsöljar att du sprungit i fler backar än du själv minns. Det du minns är ju att det gick så lätt och fint att det måste ha varit platt…?
… om det dåliga vädret är glömt i samma stund du börjat springa. För det är ju så makalöst roligt att inte ens Kung Bore kan stoppa dig, eller hur?
… om man längtar ut igen när man klivit ur badet.
Finns det fler tecket på ett ovanligt bra pass?
Ett lyckat pass för mig är ett pass när det känns som om jag springer en halvmeter ovanför marken. När benen går som trumpinnar, andningen bara flyter och jag känner mig fullständigt odödlig. När jag trots den höga farten på passet kan öka ytterligare sista biten och mot slutet flyger jag fram samtidigt som hela jag bubblar av lycka. Att tvärnita när jag är framme, stänga av klockan och stå och bara andas och känna den härliga sockerdrickan i kroppen. Kallas visst allmänt “Runners high”. 🙂
Vilken fantastisk beskrivning 🙂