Det var 1980-tal när jag läste James Fixx bok som på svenska översattes till Löpning – från joggning till marathon, en dåtidens bibel för alla i joggingvågen.
Bokens innehåll fastnade, men jag hade då ingen aning om vad den nyvunna kunskapen skulle leda till. Årtionden gick, jag bildade familj och fick barn.
Min äldsta bror dog strax före sekelskiftet och jag blev påmind om innehållet i boken – det fanns paralleller med bokens innehåll och hur min bror levde och hur hjärtinfarkten tog honom.
Någonstans började en tanke mejslas ut. Jag ville springa maraton. Det var ju uppenbart på alla sätt att man mår bra av löpning och av att ha ett mål med springandet.
Träningen inför min första mara startade senhösten 2003 och våren 2004 tog jag mig i mål på Stockholm marathon. Tanken efteråt var: vad ska jag nu göra?
Eftersom jag tagit mig till maratonform så bestämde jag mig för att jag skulle fortsätta att vara i maratonform. Jag mådde toppen!
Att träna på ett sådant sätt att jag när som helst kan klara ett maratonlopp har sedan dess varit min filosofi.
Och det är faktiskt inte alls så svårt och krävande som jag trodde innan.
Nyligen sprang jag Vintermaraton i Stockholm som det 16:e loppet och jag kan säga att jag klarade det relativt enkelt, tack vare att jag nu har mångårig rutin.
En mara är alltid en mara och det är viktigt att behålla respekten för distansen och det ligger också med i tankegångarna. Att slappa flera månader om året går inte. Konditionen är en färskvara som inte håller sig fräsch mycket längre än mjölk.
Nu är jag glad och överraskad att jag fått startplats i Berlin maraton 2015, efter att ha haft otur i lottningen året innan.
Det är med mycket stor tillförsikt jag ser på min fortsatta maratonlöpning och 2015 kommer också att bli ett år värt att minnas.
Precis som de senaste tio löparåren.
Jamenvisst! Man ska leva livet, inte plåga sig igenom det.
Vilket ju är det viktigaste: att ha kul, inte att prestera resultat.
Tack Anita!
Jag är nog inte lika mycket hårding som du och Gunnar – mina lår är ganska ordentligt ömma efter ett maraton, men det kanske kommer. Jag tänker att jag nu kan fokusera mer på hur kul själva tillställningen är och minska mitt fokus på prestationen.
Jag var lite stum av beundran i mitt tidigare inlägg 🙂 Min man och jag har diskuterat hur det kan kännas så överkomligt att genomföra en mara. Efter vår tjugonde mara började vi fundera vid vilken mara började det kännas som en dag på jobbet? Och vad beror det på att man dagen efter bara känner lite lätt matthet men för övrigt inte mycket mer än efter ett vanligt långpass. Slutsatsen är att du utvecklats till en hårding. Du har nog lyckats med det ursprungliga målet att när som helst kunna genomföra en mara. Inför senaste maran hade jag tom slappat i flera månader under sommaren men det fungerade ju skapligt trots det.
Bra jobbat med 16 genomförda maror och stort grattis och lycka till inför Berlin marathon!