På något sätt kändes det redan före start att det inte skulle bli något sub 36-lopp i lördagens Roma kungslopp, och då brukar det ju inte gå. Dels har fokus legat på mängd och backar den senaste månaden, dels var jag lite för nöjd med att bara kunna stå upp utan att bli sjösjuk efter onsdagens märkliga yrselattack.

Annars var onekligen förhållandena som gjorda för världsrekord. Absolut vindstilla och lite lätt dimma som höll temperaturen på perfekt behaglig nivå.

I bilen på väg till Roma vädrade jag och Fred olika scenarier för våra respektive lopp. Jag anade att det skulle bli ensamlöpning för min del. På något märkligt sätt lyckades både jag och Fred glömma bort en f d grisbonde från trakten men efter start var gamle Olof uppe och kliade Henrik på ryggen.

Starten gick, enligt klockan, i ursinnigt tempo. Jag har inte riktigt lärt mig hur mycket jag kan lita på TomToms momentanfart så jag viftade undan 3:10-noteringen som snart blev 3:16, där den låg stilla ett tag. Det kändes ju ganska joggbetonat, men första km gick på 3:20 alternativt 3:25 (markering respektive GPS). I täten rusade Stålis med Fred i ryggen, därefter Henrik och Olof. Jag släppte medvetet en lucka och tänkte att Olof snart skulle falla tillbaka. Detsamma tänkte jag om Tommy, som hoppat upp på min rygg för att leka cowboy. Passande i ett lopp på den gotländska prärien.

Mina Saucony Hattori väger visserligen mindre än strumporna men de ger heller inte så mycket mer skydd mot sten och ojämnheter så de inledande 4 km på ruffig grusväg, med håligheter lagade med vass sprängsten, var lite spännande. Jag kom ju snart ikapp Olof och klev in bakom hans rygg men det hade nackdelen att jag inte riktigt såg vad jag skulle landa på förrän det redan hänt. Det var ett av skälen till att jag klev om. Det andra var att jag tyckte Olof bromsade för mycket, trots att klockan visade en stabil fart precis över 3:30.

Olof började hänga nästan direkt och efter en kilometer hade han släppt en märkbar lucka. Ut på Hallavägen och äntligen asfalt. Nu släppte jag ut steget ordentligt, tyckte jag. Men det tyckte inte klockan.

Första hela km på landsvägen gick på 3:40 och jag fattade ingenting. Jag hade ju ökat? Resten av loppet var likadant och under de sista kilometrarna tröt nog både kraften och motivationen när tidsmålet var kört. 36:31 blev det och det var ju inte ens nära. Å andra sidan är det mitt tredje snabbaste millopp någonsin så man ska kanske inte göra för stor sak av det.

I täten fortsatte Fred att vinna, denna gång efter en långspurt på sista km. 33:08 mot Stålis 33:15. Henrik persade på 35:13 men alla dessa stabila insatser hamnade i skuggan av för oss obekanta och klubblösa Louise Stuxgren, som från ingenstans dök upp och sopade hem damklassen på 39:10. Möjligen var hon själv ännu mer förvånad än vi andra, och det vill inte säga så lite.

För egen del har jag lärt mig två saker jag redan visste, men man måste tydligen lära sig vissa saker många gånger för att det ska fastna.

1. Ska jag persa på milen måste jag ta det på allvar och formtoppa för just den insatsen. Det räcker inte att sikta på ett helt annat lopp och bara kasta in milloppet mitt i uppladdningen. Detta lopp var kanske en jättebra pusselbit i min Lidingötoppning, men som millopp betraktat var det medelmåttigt.

2. Det är svårt att leverera en lugn öppning, oavsett ambitionerna före start. Benen springer iväg av sig själva och huvudet tycker att det är hur lugnt som helst trots att farten ligger en bra bit under min 5k-fart. Note to self: Glöm inte detta på lördag.