Mannen i huset föreslog att vi skulle ta tunnelbanan till Norsborg och springa hem häromdagen, och jag nappade direkt och ville göra det bums! Han gick tvekande med på det, han hade aldrig åkt längre än 12km på inlines innan och var lite osäker på om han skulle orka över 3 mil.

Men det är Stockholm, det går en buss från nästan varenda buske och det finns tunnelbana i nästan varenda korsning så det skulle ju inte vara någon katastrof om vi ledsnade och ville åka hem.

Så vi gav oss av, och efter lite vilsespringande i Norsborg hittade vi till färjan som skulle ta oss över till Ekerö. Det var jättemysigt, bara en tia för att få åka med var ju snorbilligt. Sen kom vi till Ekerö och siktade in oss på Bryggavägen som skulle ta oss till Ekerö Centrum, där jag skulle ha glass. Det hade jag siktat in mig på redan när vi scoutade rundan i Google Earth och jag fick syn på att det fanns ett ICA. Dessutom var det varmt, jag svettades floder, så en kall dryck vore inte så dumt.

Bild: Båten tog oss tryggt i hamn

ICA i Ekerö var väldigt urplockat men vi fick tag på varsin glass åtminstone, de två sista Magnum Classic i frysen, och ett par kalla Loka. Sen var vi på väg igen, och nu skulle vi hålla oss på Ekerövägen hela vägen till Nockeby. Solen låg på och gjorde sitt bästa för att grilla oss, så väl i Nockeby började jag fantisera lite om en paus vid Brommaplan längre fram. Där vet jag att det finns en mack som har frikostiga öppettider nämligen.

Bild: Klaffbron var lite trång, annars var det rymliga gång- och cykelbanor hela vägen.

Sagt och gjort, vi pallrade oss dit, fick lite kall dryck i kroppen och jag fyllde på vatten i vätskeryggsäcken. Här hade vi ett val, korta vägen hem skulle ge 8km och långa vägen hem 11km. Jag skulle alltså kunna skriva antingen 28km eller 31km i träningsloggen sen, så det blev långa vägen hem trots att vi började bli lite slitna båda två.

Det är fantastiskt svårt att åka inlines på grus, jag fick hjärtat i halsgropen varenda gång vi behövde passera ställen där det låg tjockt med grus eller på grusvägar. Men han kämpade väl, och höll sig på benen hela tiden trots att det såg förbaskat vådligt ut några gånger. Men jag tror faktiskt att kullersten är värst, det lät så. Fler irriterade muttranden lyckades Sundbyberg framkalla, med sin evinnerliga fäbless för kullersten.

Bild: Något att ta efter. Breda och fina gång- och cykelbanor. Jättefint!

Ingen, utom möjligen arkitekterna som inte behöver skotta eller sköta kullerstenen, tycker om det. Kullersten är ett helvete för snöröjningen, det blir halt för bilisterna på vintern, det är ojämnt för rullatorer och rullstolar att köra på, det är halvt omöjligt att gå på med klackskor, obehagligt att springa på och gör ont att åka inlines på. Eventuell snygghet uppväger inte obehaget helt enkelt.

Bild: Omgivningarna var otroligt fina!

Väl hemma petade jag pliktskyldigast i mig lite vegetarisk chili och två ägg innan jag prompt somnade i soffan tills det var dags att gå och lägga sig. Långa utflykter i solen gör en så mycket tröttare än bara själva motionen kan förklara, jag har ju sprungit 3-milsrundor hela våren men väldigt få i gassande försommarvärme.

Bild: På väg hem spratt jag till. Vi var tillbaka på Enköpingsvägen igen! Det roade mig i flera kilometer.

Bortsett från att jag höll på att få hjärtstopp varenda gång det kom en sten i hjulen på inlinesen var det en underbar runda, ett äventyr. Jag har aldrig varit i de flesta av de platser vi passerade, så det var idel nya vyer att titta på. Härligt!