Det tog sin tid, men nu är jag löpare på riktigt.

Vadå, första maran genomförd, milen under 36, veckomängd över 10 mil?

Nix, ingalunda. Men jag har tappat min första tånagel. Just denna löparåkomma har tidigare undvikit mina fötter, även om jag haft ett par blånaglar, men nu har det hänt. Utan föregående blånad, för övrigt.

Efter att ha blivit lösare, fladdrigare och i största allmänhet fulare bestämde sig höger lilltånagel slutligen för att det fick vara nog och avvek. Tack och lov inte utan att ha skolat in en ersättare först. Han tittade fram lite nyfiket, utan att ana oråd. Vi kan väl kalla honom Holger – nåt ska väl en tånagel heta.

Dagen därpå (denna milstolpe passerades i lördags) var det dags för ytterligare två premiärer. Först, och definitivt viktigast, fick jag med äldsta sonen på en löprunda. Eller, för att vara mer exakt så var det han som tjatade och jag som sa ja. Hur som helst gjorde Gustav. 8, en strålande insats över drygt 2,5 km. Inspirationsdrivet tempo men sammantaget kanske 6-fart, med en rusch i nästan 4-fart på slutet. En stolt far lämnade en stolt son hemmavid och fortsatte sedan rundan. Det var då jag plötsligt fick för mig att begå en premiär till genom att ge mig ut på motorcrossbanan (som, ska kanske tilläggas, var tom på motorcyklar) som jag passerat så oändligt många gånger.

Bra Lidingöträning, tror jag. Tungsprunget med lös sand samt ett antal korta men branta backar i form av pucklar.

Träningen rullar på bra nu. Efter gårdagens långpass, som för övrigt inleddes med ytterligare nästan 4 km med Gustav, kunde jag räkna ihop en vecka på 87 km fördelat på sex pass. Det enda som saknats i mixen har varit några riktigt långa pass men jag försöker rätta till det nu på slutet. Inte för att det egentligen har jättestor betydelse för uthålligheten på Lidingö men det känns bra mentalt att ha gjort några pass med överdistans.