Långpass före frukost är en av mina specialiteter. Jag har förstått att inte alla klarar av konceptet att kliva upp strax efter kl 5 en söndagsmorgon, dricka tre klunkar vatten, rensa systemet från gårdagens slaggprodukter och sedan riva av uppemot tre mil på fastande mage.

Det brukar dock gå utmärkt för mig. Jag ska inte hymla med att detta är källa till en viss stolthet. Det känns liksom lite hardcore.

I sommar har jag haft rutinen att passera pumpen vid St Olofsholms gästhamn och vid Hide camping för att kunna dricka lite vatten, men energi och sånt trams har jag inte fyllt på alls. Det brukar suga skönt i kistan efter ett tag men det går över. 

Efter två timmar är väl inte blodsockret i topp längre, men efter ett dopp smakar frukosten gudomligt.

I söndags sprack sviten. Jag hade klämt ett ganska hårt 14-kilometerspass dagen före, med 10*400 meter som höjdpunkt. Det kändes i benen och hastigheten blev därefter. När jag blivit varm i kroppen brukar jag hamna nånstans mellan 4:15 och 4:30 beroende på hur lättsprunget underlaget är, men i söndags låg jag till stora delar och skvalpade i 5-minutersträsket.

Inget fel med det, men det innebar att tiden jag var ute blev ca 20 minuter längre än årets längsta pass. Lägg till det att jag drack två glas vin och två öl kvällen innan, och så trycker vi på likhetstecknet.

Resultat: en ganska urlakad gammal löpare. Eller ett vrak, för att vara mer målande i beskrivningen.

När frukosten väntade hade jag ingen aptit alls, och för varje tugga på mackan växte den med 20 procent. Dricka te gick bra, så jag tog två koppar. Sedan var illamåendet fullt utvecklat.

Det slutade med lite religiösa riter inför porslinsaltaret i husets minsta rum. Knästående bugningar, lite sånt. Offergåva: ett styck begagnad frukost. Ja, ni fattar.

Porslinsguden hör bön. Efter 10 minuter på soffan var jag återställd. Hädanefter ska jag knäfalla fem gånger om dagen med ansiktet mot Gustavsberg.

Fast nästa helg får det nog bli ett vätskebälte med lite saft eller sportdryck.