Lucialoppet bjöd på ordentligt med frisk luft detta år – vinden från söder tryckte på i cirka kulingstyrka, så mina planer på att spöa mitt två år gamla Lucia-pers på 39:40 var bara att stoppa ner i ett litet skrin och spara till ett kommande år.

Inte nog med vindstyrkan, det var verkligen sämsta tänkbara vindriktning också.

Flög fram första 4 km med i snitt 3:30-fart (3:22 på första) och vinden som en hjälpande hand i ryggslutet. Under kilometern ner mot havet, med vinden i sidan, kom en föraning om vad som väntade och sedan – BOM, rätt in i väggen. Ca kuling, rakt i ansiktet i en halvmil. Inga direkta problem med syresättningen om man säger så. Det kändes som att öppen mun skulle kunna ge en jet-stråle ur röven, men tyvärr funkade det inte.

Plötsligt låg kilometertiderna en bra bit över 4 minuter, trots att ansträngningen snarare ökat. I början av Färjeledsbacken var det lite lä, med den bisarra följden att det kändes lättare när backen började…

Jag hade en bra bit fram till Henrik på femte plats och en trygg lucka bakåt, men i backen uppmärksammade en åskådare mig på att jag fått sällskap. Två man närmade sig och så kunde vi ju inte ha det. Det blev så illa tvunget att fiska fram pannbenet ur fickan och lägga i en högre växel. I toppen av backen peakade tröttheten med flimmer för ögonen och lätt illamående, men det släppte märkligt nog på bara någon minut och efter Färjeledsrondellen kändes benen snudd på lätta. Ja, allt är ju relativt.

I mål stannade klockan på smått pinsamma 41:10 (plus/minus någon sekund), men det var ju inte bara jag som var flera minuter sämre än kapaciteten under normala förhållanden. 6:e plats – inte mycket att säga om. Daniel, Olof, Fred och Henrik är helt enkelt ett snäpp bättre, och Magnus Bergman som vann är ju inte helt värdelös han heller.