Riezlern – Söllereck – Schrofenpass – Lech – Formarinsee – Laguzalpe

Det går mot höst och kallare nätter. Vi startar med armlingarna på för att hålla värmen i
nerförsbackarna till Söllereck. Därifrån blandat upp och ner på grusvägar in
mot Rappenalptal, så vi är redan varma när dalens långa ensliga backe tar vid.
Tur att det blivit molnigt. Var och en trampar på i sin egen cykelbubbla, en
bra stund, tills dalen slutar tvärt. Här börjar dagens första bergspass,
Schrofenpass.

En liten del av Schrofenpass

Schrofenpass har vi
ju besökt några gånger redan, så nervositeten kring att släpa cykeln på via
ferratan har börjat släppa. Än är det att bära över nacken, än att bära på
sidan, och ibland rulla den på ett hjul framför sig över korta trappor över
avgrunden. Rätt odramatiskt faktiskt, och väl uppe är vi fortfarande pigga.
Vilken skillnad från senast! Då var vi lite väl ur gängorna och Markus som just
varit sjuk låg som en död sill vid stigen efteråt.

Uppe på passet
kommer den första långa biten teknisk stig. Jag har låga krav på mig själv
idag, det visar sig smart, bäddar för en trevligare upplevelse. Vi pratar lite
om hur förväntningarna påverkar nöjet. Väldigt kraftigt, kort sagt. Förra
gången vi var här hade vi båda med oss minnen om att det var lätt – men då
kändes allting görsvårt. Den här gången, med minnen av att det var svårt, fast
lite lättare en annan gång… så var det åtminstone en smula mer balanserat! 🙂
Jag måste gå en del. Markus åker nästan allt, som vanligt. Vid vissa hinder
vågar jag inte titta på, som vanligt. Jag vänder mig om efteråt, konstaterar
att han lever än, och så fortsätter vi. Det är fortfarande molnigt, så det blir
inga bilder här idag.

Ner och upp mot
Warth och vidare på asfalt till Lech. Det går för lätt. Ska det vara så här
lätt? Något kommer att gå fel. Vi satsar på molnen, som verkar växa på sig.

Lechquellengebirge,
som bergen här omkring oss heter, är ett väldigt fin vandringsområde och Lech
är en mysig bergsby att stanna i. Fast det är mycket folk såhär i högsäsong,
och vi är lite folkskygga. Vi stannar bara för att fylla på vatten, fortsätter snart
med himlen grånande ovanför.

Dropp. Kände du
något? Nej. Dropp. Meh, jo. Dropp.

Det skulle vara blå
himmel nu och i en vecka framåt, några enstaka droppar framåt kvällen bara. Nu
är klockan nära 12 och vi har lång väg kvar. Det regnar. Passet från
Formarinsee till Laguzalpe kan bli allt annat än behagligt. Borde vi hellre ha
skjutit upp alltihop? Men det går inte att vända nu; Schrofenpass gör man inte
utan vidare åt andra hållet.

Vi sätter oss under
några stora tallar och funderar. Hur gick det här till egentligen? Markus inser
att vi aldrig tog någon väderraport i morse… Vi kikade igår kväll, men den
senaste tiden har ju vädret visat sig aldeles särskilt oberäkneligt. Vi beslutar
att stanna under tallarna för lunch, lätt deppiga. Markus blir ännu lite
grinigare när han upptäcker att vi tagit med för lite mat.

Jag har som
experiment bara min nya vätskeryggsäck för allt mitt pick och pack. Då gäller
det att packa effektivt. Det går in armlingar på ena sidan ovanför höften och
en buff på den andra. I bröstfickorna fram, som är gjorda för små
vattenflaskor, går det in en kamera i ena fickan och mobil och näsdukar i den
andra. Ovanför den, en ficka för läppbalsam faktor 50+ och en liten chokladbit.
Där bak en halvfull vätskeblåsa och, delvis tack vare remmarna, några
förstärkningsplagg, hyttsovsäck, tandborstar, minimalistiskt ombyte och första
hjälpen. Och en pannlampa förstås, en rulle bandage och en cykelpump. Några få
energy bars. Det var allt.

Eller nej, en liten
sadelväska också, med egenblandad jägarmix och plånbok. Men misstaget att ta
sadelväska på en mountainbiketur ska jag verkligen inte göra om fler gånger.
Även om jag nu minns att jag sagt det förr. För den går inte att ha på när
sadeln är tryckt i botten nerförs så då måste den ändå stuvas ner i en väska.
Kom ihåg det nu, aldrig igen….!!

Hursom, det hade nog
varit möjligt att klämma ner några energy bars till i min väska. Knappt. Markus
däremot hade sin större transalpväska (och alla cykelverktyg, denna gång…) så
han hade lätt kunnat få plats med mycket mer mat. Då är det förstås lätt att
ångra sig nu. Han har ju inte mycket fettreserver, stackarn.

När vi grämt oss
färdigt över snålt tilltagen lunch och börjar röra oss igen, så har regnet
faktiskt slutat. Och se där! En liten blå fläck i fjärran, som sakta sprider
sig medan vi tar den långa men lättcyklade backen upp mot Formarinsee. Det är
en vackert belägen alpsjö som vann utmärkelsen “Österrikes vackraste
plats” häromåret. Väl värt ett besök. Men vi stannar knappt idag, nu
hägrar sista passet på dagens etapp.

Formarinsee – bilden är snodd från en vandring förra året.

Lange
Furka

Stigen vi ska följa
är en vanlig bergvanderstig. Vi har vandrat den en enda gång förut, förra
sommaren åt andra hållet, men har ärligt talat ingen aning om hur det kommer
vara att cykla. Markus har minnen av cykelbara lerstigar. Mina minnen
inkluderar mest sten och knaggliga hällar, och det senare visar sig stämma rätt
bra. Det blir mycket bärande med cykel på nacken. Vädret är lite bättre nu tack
och lov, men det är förstås ändå påfrestande att behöva bära på fordonet som
egentligen borde bära en själv. Kanske har vi lite energibrist också. Måste
spara på maten till i morgon, som blir en ännu längre dag.

Mycket av stenig karstterräng på Lange Furka-passet

Efter några
klassiska “Det här måste vara högsta punkten!” … “Nä det var det
inte, men nästa då!”, passerar vi faktiskt högsta punkten. Terrängen
består av kuperad och oöverskådlig karst; det vilda stenlandskapet ger en
härlig alpin känsla och det är inramat av branta bergssidor runtomkring. Det
finns lite tanigt gräs åt sidorna också, där går klätterkorna och försöker
mätta sina magar. Men där vi går är det mest sten, sten, och åter sten. Och
lerstigar i retsamma tiometersintervaller som inte är värda att sätta ner
cykeln för. I motsatt riktining hade det nog gått lite bättre. Kanske en annan
gång.

Nu när det ändå mest
börjar gå nerför börjar Markus cykla så smått. Det hade nog gått att cykla
vissa bitar uppför också, en vanlig dag. Men benen är för trötta och vi måste
verkligen vara noga med sparandet av energi. Så det gäller att passar på när
det går att rulla, i små korta sträckor, och sedan bära över större hinder
eller när det går uppför igen.

Plötsligt går det
däremot rysligt brant nerför, på vassa lösa stenar. De ser inte helt sköna ut
att ramla på och skrapa i från en cykel i hög fart. Jag promenerar neråt med
bägge bromsar i, medan Markus cyklar, såklart. Jag vågar inte titta. Han är
nere snabbt – går ju ändå inte att bromsa helt, menar han. Han får vänta en bra
stund. Men när grustaget är avklarat så är det bara en kort enkel sträcka kvar,
innan vi når dagens slutdestination.

Alpe Laguz

Laguz är en närapå
hemlig liten samling av byggnader mitt i ingenstans. Med start i början av juni
varje år får kor komma upp hit och beta, hela sommaren, dagarna i ända. Mycket
av gårdsdriften är som den var förr. Utan att bli alltför nostalgisk; det är
såklart hårt och slitigt arbete, så är Laguz ändå en oas av lugn dit
internetkablar och nutidsstress inte nått eller önskas. Här står korna i
centrum, dagarna och människorna kretsar kring dem.

Laguzalpe

Vi har sovit i Laguz
en gång förr, i samma tomma flerbäddsrum med korna omedelbart nedanför. Deras
klockor hörs om natten även om bägge fönster är stängda. Öronproppar
rekommenderas. Det doftar ladugård, jag älskar det.I alla fall såhär över en
enstaka natt.

Men än är det inte
sovdags – för en gångs skull har vi faktiskt gott om tid över! Det händer oss
av någon anledning alltför sällan. Så efter en mättande Kässpätzle och dubbla
kakor passar vi på att sträcka på benen i terrängen utan en cykel på släp.

Vi hittar upp på en
liten kulle öster om almen, stannar på högsta punkten med fin utsikt över
dalsänkan. En ko betar alldeles intill. De är utspridda över en enorm yta, och
nu när kvällen kommer ska de fösas in allihop, utom några få ungtjurar. Vi
tittar på från vår utkiksplats medan detta pågår. Koherdar kommer från olika
håll, med hundar och käppar och tjo och tjim eller med fyrhjulingar. Under
någon halvtimme eller mer konvergerar boskapen mot ladugårdarna och verkar
hitta in själva till sina bås. Inte deras första gång, ju.

Kvälssol över Rote Wand och Rothorn. (Tyvärr har uppladdningen gjort bilden suddig)..

Sedan blir det lugnt
och tyst. Solen börjar sjunka. Jag har tröttnat på att fota, börjar frysa lite
och går hemåt. Markus stannar lite till, vill gärna se solnedgången. Men han
kommer snart efter ändå – tydligen skulle någon prompt blåsa en lövblås uppe på
kullen där han satt?! Haha, ja man behöver inte förstå allt här i världen. Men
efter en varm dusch (vilken lyx!) och lite plock med packningen sänker sig
stillheten på riktigt över ladugårdarna, vips så är det dags för
horisontalläge.

Fortsättning följer…