Det fanns skäl att fira, så vi tänkte bjuda oss själva på en festlig cykeltur i närområdet. En cirkelrunda, över ett
bergspass till granndalen söderut och tillbaka över ett annat pass längre västerut. Det
första, Schrofenpass, hade vi gjort som en del av etapp 1 på två transalper,
från norr till söder på mountainbike förra sommaren. Jag hade vaga minnen från
sträckan. Det är mest bara fina minnen kvar. 

Jag mindes en teknisk sträcka uppe
på passet, som säkert skulle gå bättre med min nya cykel och med lite mer vana.

Och framförallt
mindes jag hur vackert grönskande det är där uppe kring midsommar, med många
små blommor i övermättade kulörer. 

Vackert minne…

Men innan man kommer upp dit gäller det att hålla tungan rätt i mun. Schrofenpass
är ett lite ökänt pass för transalp-aspiranter i Allgäu-regionen, för den gamla stigen
bombades i slutet av andra världskriget och är nu endast passerbar över en via ferrata längs de branta bergväggarna. Cyklar får bäras,
omväxlande på vänster sida eller över axlarna. 

Det gick an förra gången. I
år har jag en tyngre och större cykel, så det var lite oklart hur det skulle upplevas att balansera omkring på åbäket över stålsteg och stegar.

Delar av via ferratan i fjol.

När vi började hemifrån på morgonen var det redan
varmt. Vi var inte särskilt tidigt ute; det blev en sen
kväll igår så när klockan ringde var kroppen svårövertygad. Men, det är ljusa ljumma kvällar nu. Ingen
större fara om dagens runda skulle dra ut lite på tiden.

Turen börjar över
Söllereck, en mindre bergsrygg som i stort sett kan traverseras runt på
grusvägar. Det dammade upp rätt rejält omkring oss på de snustorra grusvägarna. Jag
tänkte på skogsbränderna i Portugal som jag läst om samma morgon, vilka hjältar
de är, alla de som försöker släcka vilda bränder i 40 graders hetta! Hoppas
de får det under kontroll. Jag lovar att inte klaga över lite vägdamm på dämparna.

Blommigt nere Rappenalptal

Så kom vi
ner till långa, trevliga Rappenalptal, full av braunvieh och som även
erbjuder två långa branta backar. Jag brukar älska branta backar, så länge det går uppförs. Inte minst för att de ger en så tydlig indikator på hur det egentligen står till med konditionen. Men vi hade låga förväntningar just idag, efter vårens krämpor samt att vi precis hade cyklat backar två
dagar i rad. Dessutom var vi ju alldeles nyss sjuka. Det får gå som det går helt enkelt.

Men undrens tid är tydligen inte förbi…! “Monsterbacken” visade sig om något mindre fientligt
avvisande än jag mindes den. Har någon byggt om hela dalen? Grävt bort en portion däruppe och lagt ut den längre ner? Eller har vi verkligen gjort någonting rätt i försöken till träning denna vår?

Dalen slutar tvärt
vid en liten bäck, med klart, porlande vatten. Medan Markus stannade för ett foto axlade jag cykeln och fortsatte på stigen
som leder upp mot ferratan. Han kommer
säkert ikapp, det brukar han ju göra. Inte visste jag då att han redan var på väg in i väggen.

Vi tog oss över ferratan med gott humör, det
visade sig nästan enklare med min nya cykel som visst har ett naturligt
“handtag” i ramen. Det underlättar verkligen för bärande en längre sträcka på
sidan. Fiffigt!

Men när ferratan
gick över till stig igen, och exponeringen avtog, så fanns det rum att börja känna efter, och det kan ju vara nog så riskabelt. Nu kände jag hur blodsockernivån hade börjat dala, och Markus plötsliga grinighet antydde att han nog
gick igenom något liknande. Bäst att inte prata mer än
nödvändigt, en liten stund. Det var svårt nog att enas om den lämpligaste platsen för fika. För vad
är viktigast egentligen; utsikt, grönska eller skugga? Nu gäller det att kompromissa, och
hålla igen med allt man råkar uttrycka. Lite ny energi skulle nog göra både livet och
kommunikationen lättare. 

När det var dags att
bryta upp igen var Markus fortfarande inte riktigt återställd. Han hade
uppgivet konstaterat att fikat var för snålt dimensionerat, ett tungt slag bara det. Och inte hade kroppen fått nog av vila heller. Några tramptag, så var han slut. Ooops. Det var nu, i detta tillstånd, som han insåg
att solglasögonen visst glömts där nere under passet, vid den lilla bäcken
där han hade stannat för foto…

Att cykla utförs
utan skyddande glasögon är ingen bra idé, så någon måste hämta dem. “Någon” skulle helt uppenbart inte vara Markus. Så kom det sig att jag fick en extra omgång ferrata i present, jag som fortfarande hade energi kvar att ta av. 

Det var ju förstås lättare utan cykel. När jag väl hittade glasögonen på en stor sten
nere vid bäcken var lättnaden att se dem värd den extra mödan. Vi ska nog fixa det här, tillsammans. Pepp, pepp. Tillbaka upp igen, längs vajrar och över stegar, till min dåsande cykelpartner i
skuggan av stora buskar. Hoppas han mår bättre nu.

På’t igen!

Vi fortsatte över
passet, inte helt i topptrim. Sträckan här uppe visade sig nu inte riktigt motsvara mina rosenskimrande minnen på alla punkter.
Blommigt och grönt var det definitivt, men inte alldeles lättcyklat.

Bit ihop,
försök på det lilla som går, och inte klaga; ett alltjämt vinnande recept. Och dessutom: Kom ihåg att det här var ju mitt alldeles egna förslag och önskan… Kom ihåg det nu, hela
vägen ner… Jo, men det var bitvis ganska roligt också. Lite mer än förra året klarade jag nog ändå.

När vi kom ner
till byn Warth på andra sidan var vi rätt så avkaxade båda två. (Mitt senaste
favoritpåhittsord; avkaxad, när man
minsann inte alls är så kaxig längre.) Kanske kunde tröttheten avhjälpas
med en liten fika i byn? Födelsedagsjordgubbstårta, vilken jättegod idé!

Efter fikat började
uppförsbacken mot Hochtannbergpass. Inte våra bens allra högsta önskan där och
då. Hochtannbergpass kommer man i och för sig till via lättcyklad bilväg, men därifrån är det stig upp till Hochkrumbach-passet, över vilket vi tänkt ta
oss hem. Stigen är brant och stenig. Men… inte skulle det vara rikitgt precis såhär brant och stenigt… Och långt…? När vi
burit cyklarna ungefär den höjddistans som var planerad, började det anade
onådet få sin bekräftelse. Jo, vi hade visst tagit fel stig. Det är rätt berg i alla fall, kan vi trösta oss med, men
en 150 höjdmeter extra med cykeln på axlarna och efter det en extra stig för att traversera tillbaka till rätt pass. En lite
för farlig stig för att kunna cykla, det kommer ta tid, inte riktigt vad jag allra helst önskat mig. Men igen, det är bara att svälja. Det är
fortfarande den lättaste vägen hem.

Mot slutet av stigen upp mot Hochkrumbachpasset,
den har övergått till lerstig tack och lov, men inte känns kroppen lättare för det.

Någonstans nära
högsta punkten, efter omkring 50 minuter av bärande, häver jag ner cykeln från axlarna för sista gången idag. Markus
ligger redan raklång på marken i ett litet hav av lila blommor, med cykelhandskarna över ansiktet för att skydda mot den brännande eftermiddagssolen. Mitt hjärta bultar. Drick nu,
glöm inte att dricka. Om vattnet bara räcker dagen ut. Alltihop börjar
verkligen dra ut på tiden. Så som det ofta gör när vi är ute på vift. Jag måste
sitta ner litegrann, låta hjärtat komma ner i varv, innan det kan bära vidare. Men jag hinner njuta lite. Det är fint här, bland de lila små blommorna.

När vi nu är
uppe, och traverserar för att komma till rätt pass, är det med möda jag håller
uppe koncentrationen. Markus har hämtat sig men det börjar bli min tur att
vägga. Berget börjar luta brantare ner åt vänster. På ett ställe, bara för ett ögonblick, brister koncentrationen. Jag
vet ju egentligen att det är fel att leda cykeln innanför mig, mot berget
till, men jag är för trött för att ifrågasätta hur det blev så. Och nu, omedelbart när koncentrationen glappar så fastnar framhjulet i
en tuva, och direkt ställer sig hela cykeln på tvären. Jag står med
framhjulet korsande stigen, ortogonalt; styret tryckande mot min mage, och kämpar för att
inte låta cykeln dra ut mig nerför bergssidan. Bakhjulet svajar fritt i luften bakom och drar mig neråt. Min ena hand är kvar på styret för att hålla
cykeln något sånär stadig, den andra har hittat en liten späd liten tuva att greppa med utsträckt överkropp och arm. Jag ryter efter Markus. Flera gånger. Ännu högre. Men, han har gått
förbi en kant och ner mot ett litet vattenfall, så han hör absolut ingenting.

Det här går inte.
Totalt dödläge. Eftersom gummit på cykelstyret klibbar fast i min mage och styret trycker mig utåt, så kan jag inte röra mig utan att samtidigt åka bakåt och ut. Måste det bli jag eller cykeln, eller båda? Går det kanske att försöka hoppa
till sidan, och tappa cykeln bakom mig? Det vore riskabelt. Jag skulle
sannorlikt bli tryckt utåt själv under hoppet. Åh. Näe. Så himla dumt. Jäklar. Vad onödigt. Och varför, varför kan ingen höra när jag skriker. Jag känner mig helt övergiven, alldeles hopplös. Sällan vore
det så tacksamt att bara ha en hand att hålla i. 

Till slut inser jag
att ingen kommer att komma och rädda mig, och att jag i alla fall måste testa någonting. Det får bli en millimeter-för-millimeter-aktion. Hålla hårt i min lilla tuva, dra in magen och försöka flytta mig en aning med minsta möjliga utåtörelse för att bli fri från styret, och sedan in mot tuvan igen utan att tappa den skakiga balansen på fötterna. Och ja, det gick ju faktskt! En gnutta hopp. Jag försöker igen, några millimeter till, och så
fortsätter det trevande. Till sist står jag mitt på stigen igen, och jag vet faktiskt inte längre hur det lyckas, men även cykeln kommer upp bredvid mig innan det här lilla äventyret är slut. Pulsen dånar. Det var dagens, nu vill jag inte mer.

Jag är på dassigt humör när vi återförenas. Men jag vet att det smartaste jag kan göra i det här läget är att hålla tyst tills känslorna har lugnat sig. Jag försöker. Det är svårt. Men en stunds tystnad hjälper verkligen. 

Så till slut börjar det bära nerför, mot andra sidan. Hemåt. Hopp i sikte, ljus i tunneln. Markus har cyklat här innan och har berättat om
svårigheten, så att jag måste släpa på cykeln var tydligt redan i planeringsstadiet. Nu är det bara frågan om att hålla humöret uppe.

På den positiva
sidan, för den sidan kan behövas nu, så upptäcker Markus att även hans teknik har
förbättrats sedan förra året. Stigen består av täta trappsteg och stora stenar och
branta kurvor; allt är precis på hans gräns och han håller inget tillbaka.
Jag får se på medan hinder efter hinder klaras av och euforin bara stiger.
Halvvägs ner ser han ut att ha all sin energi tillbaka, och även om min är nere på sista
reserver, så hålls jag uppe av hans sprudlande glädje. Det är fint, ändå, att ha en
turpartner. Alltid är det någon som lyckas hålla glädjen uppe.

Åtta timmar efter
start är vi äntligen tillbaka vid statpunkten. Markus meddelar att hans
puls-och-alltiallo-mätmanick anger 5700+ kcal förbrukning över dagen, och vi konstaterar att vi nog ligger lite efter med energiintaget idag. Och nu kommer en av de allra finaste fördelarna
med att ha födelsedag: Att bara få gå och lägga sig, få sova en liten stund, medan
middagen liksom lagar sig själv.