Åååh vad mysigt! Vi fick med oss fina morötter, kålrötter och rödbetor hem, äpplen och rabarber också! Älsklingen tog skörden i ryggan och åkte bussen hem, jag sprang. Luften var så där lagom sval, syrerik. Fötterna kändes lätta, trots att jag tog tjockskorna. Benen trummade på, och jag var hemma på under timman!

Så underbart, löpning när den är som bäst helt enkelt. Jag kände mig så stark och snabb, benen flög. Trots att jag körde ett skapligt tufft intervallpass igår som borde satt sina spår.

Så kan det gå när man är riktigt sugen på att få springa 🙂

Ibland får jag frågan vad jag tänker på under långpassen, som kan dra iväg uppemot 2-3 timmar och mer. Men det är inte alltid jag tänker alls, ibland är hjärnan bara tom och fridfull en lång stund. Svårt att förklara, men man existerar i detta nu, utan att tänka eller känna. Ni som mediterar förstår nog säkert hur jag menar. När jag kommer tillbaka från ett sådant tillstånd vet jag oftast inte hur lång tid det gått, men förhoppningsvis har jag inte sprungit allt för fel.

På det viset är det tur att jag nästan alltid springer samma runda mer eller mindre, benen hittar själva om det skulle vara så att medvetandet kopplar ner en stund 🙂

Allra skönast är det dock att springa såna pass på löpbandet, faktiskt. Ingen manövrering, trafik eller ojämnheter att ta hänsyn till. Bara springa. Finnas. Njuta.