Kilometerknarkaren skördade nya triumfer 2014. Drygt 404 mil var nästan 40 mer än 2013, som i sin tur var ett rekordår. 

Jag tror att jag får dra ett streck här, för kilometersamlandet är inte bara av godo. De klassiska tecknen på missbrukarbeteende finns där, inklusive flackande blick när jag inte får min kilometersil.

Att vara beroende av träning är väl på det hela mest positivt. Annars är det lätt att bli bekväm och börja hoppa över pass, vilket snabbt kan förvandlas till att man inte tränar alls. Det var för övrigt precis så min träning var fram till sommaren 2003 då omständigheterna gjorde mig till endorfinjunkie.

Fixeringen vid just kilometer är däremot mindre lyckad ibland. Den får mig att springa lugna pass för snabbt för att hinna få ihop mina kilometer. Den får mig att skippa styrketräning eftersom det tar tid från kilometersamlandet. Den får mig att genomföra kvalitetspass på fel sätt eftersom det är viktigare att det är kilometereffektivt än att träningseffekten blir optimal. Och ibland får den mig att springa halvskadad eftersom alternativa träningsformer inte syns på kilometerkontot.

Ja, det är ju faktiskt ganska korkat många gånger. Många kilometer i benen är förstås en mycket viktig parameter men det ska vara rätt kilometer. Och inte minst ska de kompletteras så att andra muskelgrupper får jobba.

Mitt nyårslöfte får därmed bli att vidga vyn. En viktigare siffra för 2014 var att jag tränade cirka 18 000 minuter eller 300 timmar. Mitt mål för 2015 får bli att träna minst lika mycket i tid, eller gärna 20 000 minuter. 25 timmar i månaden eller mer. Om det sedan blir 300 eller 400 mil är egalt, men de mil jag springer ska ge mig något.