Igår beställde min älskling tid åt mig hos naprapaten, jag tror han tröttnade på att jag mer eller mindre ofta har ont i vaderna sen Stockholm Marathon i princip. Själv hade jag nog inte kommit på idén, men nu när han fixat tiden trots att de hade så fulltecknat och allt så gick jag dit.

Jävlar i helvetet så hon tog i! Hon knådade mina stackars vadmuskler så de blev blå och konstaterade att de var stenhårda. Efter en smärre evighet, smärtfylld evighet, började jag känna skillnaden dock. Det brände inte lika mycket i musklerna och det gjorde inte lika ont när hon pressade på muskeln. Efter ytterligare ett tag kände jag mig faktiskt, för första gången på mycket länge, mjuk!

Jag misstänker att hon pressade bort muskelknutar ur vaderna också för jag har blåmärken redan… Det känns som att jag borde ha gått dit tidigare.

Teorin om att övergången från massor av mängd (lung distans och långpass) till höga doser kvalité (korta intervaller och snabbdistans) gjort att löpsteget förskjutits från långpassets lufsande hälsisättning till de höga hastigheternas framfotaisättning i kombination med fartökningen frestat på vaderna lite mer än de tycker är roligt stämde ganska bra. Jag minns inte vem som sa det, men rätt var det förmodligen eftersom naprapaten trodde ungefär samma sak. Lite för mycket av det goda helt enkelt.

Jag ska också vara väldigt nöjd med grundträningen, för hade jag inte genomfört den rigöröst är det sannolikt att jag hade suttit med skadade vader nu istället för tröttkörda och muskelknutiga.

Jag hade tänkt skriva “av skadan blir man vis” men jag är ju inte skadad, bara överansträngd, men jag har lärt mig något i alla fall. Jag ska fortsätta springa mina 6min/km-pass, men kanske inte varje gång. Och kanske inte både ett rallypass samma vecka som jag kör 400-metersintervaller trots allt.

Allt det där vet jag redan. Max 10% kvalité… yadda yadda yadda…. Men att det gällde mig *också*?? 😀

Tåhävningarna blev jag beordrad att återuppta varannan/var tredje dag ungefär. 3×15 med raka ben och 3×15 med böjda. Fortsätt stretcha vaderna som förut.

Fast idag vill jag inte springa nånstans alls, inte med mina vader. Efter naprapatbesöket är de helt slutkörda, fulla med blåmärken och trötta. Vete katten om jag vill springa imorgon ens… Vi får se. Just nu är jag bara trött.