Nej, jag överdriver inte särskilt mycket heller. Naprapaten bände och vred på mig och hittade mycket riktigt både låsningar och felställningar i bäcken, rygg, fötter och skuldror. Det knäppte och sprakade så jag höll på att bli fnoskig när hon vred och tryckte men det hjälpte. Låsningen i foten fascinerar mig för det var inte förrän den försvann som jag blev medveten om hur inskränkt rörelsemöjligheterna varit för foten.

Så nu är jag rörlig igen och nyakupunkterad i vaderna som, i enlighet med min misstanke, var roten till allt ont. När jag sprang med krampande vader lät jag höfterna och ryggen göra jobb som de musklerna inte var varken vana vid eller anpassade för. När sedan höftböjarna började dra bäckenet framåt allt eftersom de blev kortare och kortare (igen), och så tiltade det tillsist och började orsaka smärta i sätet. Det vad den smärtan jag kände igen, innan det utvecklade sig till fler problem så jag regerade i bättre tid den här gången.

Nu är det olika övningar för att aktivera vaderna (soleus) igen, massage och stretching som gäller, egenvård. Det är sådant jag kan göra själv tyckte hon, så jag behöver inte komma tillbaka men jag ska nog allt boka in en tid efter maran tror jag. Om inte annat för att jag lär vara i behov av korrigeringar och proffshjälp igen vid det laget 🙂

Naprapaten Pia är verkligen en räddare i nöden, jag undrar hur ont jag skulle haft utan hennes helande (fast ganska hårda) händer. 🙂